Rom. 9:6-19

Läsning från den helige aposteln Pauli brev till romarna

Brö­der och syst­rar, ^9:6det är in­te så att Guds ord har vi­sat sig fel­ak­tigt, ty Is­ra­el är in­te al­la som kom­mer från Is­ra­el, ⁷och in­te hel­ler är al­la Ab­ra­hams ef­ter­kom­man­de hans barn. Det he­ter ju: Det är Isaks ätt­ling­ar som skall föra ditt namn vi­da­re, ⁸det vill sä­ga: in­te al­la de barn som han blev upp­hov till är barn som Gud har gett ho­nom; det är löf­tets barn som räk­nas som hans ef­ter­kom­man­de. ⁹Ty det­ta ord var ett löf­te: Jag kom­mer till­ba­ka näs­ta år vid den här ti­den, och då skall Sara ha en son. ¹⁰Li­ka­dant var det när Re­becka ha­de bli­vit ha­van­de med två barn ge­nom en och sam­me man, vår fa­der Isak. ¹¹In­nan de var föd­da och hun­nit gö­ra va­re sig gott el­ler ont – Guds be­slut att väl­ja fritt skul­le stå fast ¹²och gär­ning­ar ing­en­ting be­ty­da, en­dast han själv, han som kal­lar – re­dan då fick hon hö­ra or­den: Den äld­re skall tjä­na den yng­re. ¹³Det är ock­så skri­vet: Jag äls­ka­de Ja­kob men ha­ta­de E­sau.

¹⁴Vad in­ne­bär nu det­ta? Kan Gud gö­ra o­rätt? Na­tur­ligt­vis in­te. ¹⁵Han sä­ger ju till Mo­se: Jag skall för­bar­ma mig över vem jag vill och va­ra barm­här­tig mot vem jag vill. ¹⁶Allt­så kom­mer det in­te an på män­ni­skans vil­ja el­ler strä­van­den ut­an på Guds för­bar­man­de. ¹⁷Skrif­ten sä­ger ju till fa­rao: Det var där­för jag upp­höj­de dig, för att jag skul­le vi­sa min makt på dig och för att mitt namn skul­le för­kun­nas över he­la jor­den. ¹⁸Så för­bar­mar han sig över vem han vill och för­här­dar vem han vill.

¹⁹Nu sä­ger nå­gon: Var­för fort­sät­ter han att fö­re­brå oss? Ing­en kan ju gö­ra mot­stånd mot hans vil­ja.

3:e Fredagen efter Pingst.