Ords. 17:17-18:5

Läsning från Ordspråksboken

^17:17En väns kär­lek be­står all­tid, och en bro­der fö­des till hjälp i nö­den. ¹⁸En män­ni­ska ut­an för­stånd är den som gi­ver hand­slag, den som går i bor­gen för sin näs­ta. ¹⁹Den som äls­kar split, han äls­kar över­trä­del­se; den som byg­ger sin dörr hög, han far ef­ter fall. ²⁰Den som har ett vrångt hjär­ta vin­ner ing­en fram­gång, och den som har en för­vänd tunga, han fal­ler i o­lycka. ²¹Den som har fött en dår­ak­tig son får be­drö­vel­se av ho­nom, en då­res fa­der har ing­en gläd­je. ²²Ett glatt hjär­ta är en god lä­ke­dom, men ett bru­tet mod ta­ger mär­gen ur be­nen. ²³Den o­gud­ak­ti­ge ta­ger gär­na skän­ker i lönn­dom, för att han skall vränga rät­tens vä­gar. ²⁴Den för­stån­di­ge har sin blick på vis­he­ten, men då­rens ögon äro vid jor­dens än­da. ²⁵En dår­ak­tig son är sin fa­ders grä­mel­se och en bit­ter sorg för hen­ne som har fött ho­nom. ²⁶Att plikt­fäl­la jäm­väl den rätt­fär­di­ge är icke till­bör­ligt; att slå äd­la män stri­der mot rätt­vi­san. ²⁷Den som har vett, han spar si­na ord; och lugn till sin­nes är en man med för­stånd. ²⁸Om den o­för­nuf­ti­ge te­ge, så ak­ta­des ock­så han för vis; den som till­slu­ter si­na läp­par är för­stån­dig.

^18:1Den egen­sin­ni­ge föl­jer sin egen lyst­nad, med all makt sö­ker han strid. ²Då­ren frå­gar ej ef­ter för­stånd, al­le­nast ef­ter att få läg­ga fram vad han har i hjär­tat. ³Där den o­gud­ak­ti­ge kom­mer, där kom­mer för­akt, och med skam­lig van­del föl­jer smä­lek. ⁴Or­den i en mans mun äro så­som ett djupt vat­ten, så­som en flö­dan­de bäck, en vis­he­tens käl­la. ⁵Att va­ra par­tisk för den skyl­di­ge är icke till­bör­ligt, ej hel­ler att vränga rät­ten för den o­skyl­di­ge.

5:e Fredagen i stora fastan.