Ords. 16:17-17:17

Läsning från Ordspråksboken

^16:17De red­li­gas väg är att fly det on­da; den som ak­tar på sin väg, han be­va­rar sitt liv. ¹⁸Stolt­het går fö­re un­der­gång, och hög­mod går fö­re fall. ¹⁹Bätt­re är att va­ra öd­mjuk bland de be­tryck­ta än att ut­skif­ta by­te med de hög­mo­di­ga. ²⁰Den som ak­tar på ord­et, han fin­ner lycka, och säll är den som för­trös­tar på Her­ren. ²¹Den som har ett vist hjär­ta, ho­nom kal­lar man för­stån­dig, och där söt­ma är på läp­par­na häm­tas mer lär­dom. ²²En li­vets käl­la är för­stån­det för den som äger det, men o­för­nuf­tet är de o­för­nuf­ti­gas tuk­tan. ²³Den vi­ses hjär­ta gör hans mun för­stån­dig och läg­ger lär­dom på hans läp­par, allt mer och mer. ²⁴Mil­da ord äro ho­nungs­ka­kor; de äro ljuv­li­ga för sjä­len och en lä­ke­dom för krop­pen. ²⁵Mång­en hål­ler sin väg för den rät­ta, men på sis­to­ne le­der den dock till dö­den. ²⁶Ar­be­ta­rens hung­er hjäl­per ho­nom att ar­be­ta, ty hans egen mun dri­ver på ho­nom. ²⁷För­därv­lig är den män­ni­ska som grä­ver gro­par för att ska­da; det är så­som brun­ne en eld på hen­nes läp­par. ²⁸En vrång män­ni­ska kom­mer trä­ta å­stad, och en öron­tass­la­re gör vän­ner o­en­se. ²⁹Den o­rätt­rå­di­ge för­för sin näs­ta och le­der ho­nom in på en väg som icke är god. ³⁰Den som ser un­der lugg, han um­gås med vrånga tan­kar; den som bi­ter ihop läp­par­na, han är fär­dig med nå­got ont. ³¹En äre­kro­na äro grå hår; den vin­nes på rätt­fär­dig­he­tens väg. ³²Bätt­re är en tål­mo­dig man än en stark, och bätt­re den som styr sitt sin­ne än den som in­ta­ger en stad. ³³Lot­ten var­der kas­tad i skö­tet, men den fal­ler all­tid vart Her­ren vill.

^17:1Bätt­re är ett torrt bröd­stycke med ro än ett hus fullt av hög­tids­mat med kiv. ²En för­stån­dig tjä­na­re får rå­da över en van­ar­tig son, och bland brö­der­na får han skif­ta arv. ³De­geln prö­var sil­ver och smäl­tug­nen guld, så prö­var Her­ren hjär­tan. ⁴En ond män­ni­ska ak­tar på ond­ske­ful­la läp­par, falsk­he­ten lyss­nar till för­därv­li­ga tung­or. ⁵Den som be­spot­tar den fat­ti­ge smä­dar hans ska­pa­re; den som glä­der sig åt and­ras o­färd bli­ver icke o­straf­fad. ⁶De gam­las kro­na äro barn­barn, och bar­nens ära äro de­ras fä­der. ⁷Stor­ta­li­ga läp­par hö­vas icke då­ren, myck­et mind­re lögn­ak­ti­ga läp­par en furs­te. ⁸En gå­va är en lyck­os­ten i dens ögon, som ger den; vart den än kom­mer be­re­der den fram­gång. ⁹Den som sky­ler vad som är bru­tet, han vill främ­ja kär­lek, men den som ri­ver upp gam­malt, han gör vän­ner o­en­se. ¹⁰En fö­re­brå­el­se ver­kar mer på den för­stån­di­ge än hun­dra slag på då­ren. ¹¹Upp­rors­ma­ka­ren vill al­le­nast vad ont är, men en bud­bä­ra­re ut­an för­bar­man­de skall sän­das mot ho­nom. ¹²Bätt­re är att mö­ta en björ­nin­na från vil­ken man har ta­git ung­ar­na, än att mö­ta en då­re i hans o­för­nuft. ¹³Den som ve­der­gäl­ler gott med ont, från hans hus skall o­lyck­an icke vi­ka. ¹⁴Att be­gyn­na trä­ta är att släp­pa ett vat­ten­flö­de löst; håll där­för in­ne, förr­än ki­vet har bru­tit ut. ¹⁵Den som fri­ar den skyl­di­ge och den som fäl­ler den o­skyl­di­ge, de äro bå­da en styg­gel­se för Her­ren. ¹⁶Var­till gag­na väl pen­ning­ar i då­rens hand? Han kun­de kö­pa sig vis­het, men han sak­nar för­stånd. ¹⁷En väns kär­lek be­står all­tid, och en bro­der fö­des till hjälp i nö­den.

5:e Torsdagen i stora fastan.