Luk. 1:5-25

Läsning från Lukasevangeliet

^1:5På den ti­den då He­ro­des var kung i Ju­de­en fanns det i Avi­as av­del­ning en präst som het­te Saka­ri­as. Hans hust­ru här­stam­ma­de från A­ron och het­te Eli­sa­bet. ⁶De var bå­da rätt­fär­di­ga in­för Gud och lev­de o­för­vit­ligt ef­ter al­la Her­rens bud och fö­re­skrif­ter. ⁷De var barn­lö­sa ef­ter­som Eli­sa­bet var o­frukt­sam, och bå­da var till åren. ⁸En gång när tu­ren ha­de kom­mit till hans av­del­ning och han full­gjor­de sin präst­tjänst in­för Gud ⁹var det han som ef­ter den sed­van­li­ga lott­ning­en bland präs­ter­na skul­le gå in i Her­rens tem­pel och tän­da rö­kel­se­off­ret. ¹⁰Allt fol­ket stod ut­an­för och bad me­dan off­ret på­gick. ¹¹Då vi­sa­de sig Her­rens äng­el för ho­nom, till hö­ger om rö­kel­se­al­ta­ret. ¹²Saka­ri­as blev för­skräckt vid den­na syn och fruk­tan föll över ho­nom. ¹³Men äng­eln sa­de till ho­nom: “Var in­te rädd, Saka­ri­as, din bön har bli­vit hörd. Din hust­ru Eli­sa­bet skall fö­da en son åt dig, och du skall ge ho­nom nam­net Jo­han­nes. ¹⁴Han skall bli din gläd­je och fröjd, och många kom­mer att gläd­ja sig över hans fö­del­se. ¹⁵Ty han skall bli stor in­för Her­ren; vin och star­ka dryck­er skall han ald­rig dricka, han skall upp­fyl­las av he­lig an­de re­dan i mo­der­li­vet, ¹⁶och han skall få många i Is­ra­el att vän­da till­ba­ka till Her­ren, de­ras Gud. ¹⁷Och han skall gå fö­re ho­nom med Eli­as an­de och kraft, för att vän­da fä­der­nas hjär­tan till de­ras barn och ge de o­hör­sam­ma ett rätt­fär­digt sin­ne, så att Her­ren får ett folk som är be­rett.”

¹⁸Saka­ri­as sa­de till äng­eln: “Hur skall jag få viss­het om det­ta? Jag är ju gam­mal, och min hust­ru är till åren.” ¹⁹Äng­eln sva­ra­de ho­nom: “Jag är Ga­bri­el som står vid Guds tron, och jag är ut­sänd för att ta­la till dig och ge dig det­ta gläd­je­bud. ²⁰Men du skall bli stum och in­te kun­na ta­la förr­än den dag då det­ta sker, ef­ter­som du in­te trod­de på mi­na ord, som skall gå i upp­fyl­lel­se när ti­den är in­ne.”

²¹Fol­ket stod och vän­ta­de på Saka­ri­as och und­ra­de var­för han dröj­de in­ne i temp­let. ²²När han kom ut kun­de han in­te ta­la med dem, och de för­stod att han ha­de haft en syn i temp­let. Han mås­te gö­ra teck­en åt dem, och han för­blev stum. ²³När da­gar­na för hans tjänst­gö­ring var slut be­gav han sig hem. ²⁴Ef­ter en tid blev hans hust­ru Eli­sa­bet ha­van­de, och i fem må­na­der höll hon sig i av­skild­het. Hon sa­de till sig själv: ²⁵“Det­ta har Her­ren lå­tit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och be­fri­at mig från min skam bland män­ni­skor.”

Ärorike Johannes Döparens avlelse.