Jes. 42:5-16

Läsning från Jesaja

^42:5Så sä­ger Gud, Her­ren, han som har ska­pat him­me­len och ut­spänt den, han som har ut­brett jor­den med vad som alst­ras där­av, han som har gi­vit liv åt fol­ket som är där­på, och an­de åt dem som vand­ra där: ⁶Jag, Her­ren, har kal­lat dig i rätt­fär­dig­het, och jag vill fat­ta dig vid han­den och be­va­ra dig och full­bor­da i dig för­bun­det med fol­ket och sät­ta dig till ett ljus för folk­sla­gen, ⁷för att du må öpp­na blin­da ögon och föra fång­ar ut ur fäng­el­set, ja, ur fång­en­ska­pen dem som sit­ta i mörk­ret.

⁸Jag Her­ren, det är mitt namn; och jag gi­ver icke min ära åt nå­gon an­nan el­ler mitt lov åt be­lä­te­na. ⁹Se, vad jag för­ut för­kun­na­de, det har nu kom­mit. Nu för­kun­nar jag nya ting; förr­än de vi­sa sig, lå­ter jag eder hö­ra om dem.

¹⁰Sjung­en till Her­rens ära en ny sång, hans lov från jor­dens än­da, I som fa­ren på ha­vet, så ock allt vad däri är, I havs­län­der med ed­ra in­byg­ga­re; ¹¹stäm­men upp, du öken med di­na stä­der, och I by­ar, där Ke­dar bor; jub­len, I klip­por­nas in­vå­na­re, ro­pen från ber­gens top­par. ¹²Gi­ven Her­ren ära, och för­kun­nen hans lov i havs­län­der­na.

¹³Her­ren dra­ger ut så­som en hjäl­te, han eg­gar upp sig till iver så­som en kri­ga­re; han upp­gi­ver här­skri, han ro­par högt och vi­sar sin makt mot si­na fi­en­der. ¹⁴I lång tid har jag te­gat, jag höll mig stil­la och be­tvang mig; men nu skall jag hö­ja rop så­som en bar­na­fö­ders­ka, jag vill skaf­fa mig luft och an­das ut. ¹⁵Jag skall för­öda berg och höj­der och lå­ta allt gräs på dem för­tor­ka; jag skall gö­ra ström­mar till land och lå­ta sjö­ar tor­ka ut. ¹⁶Och de blin­da skall jag le­da på en väg som de icke kän­na; på sti­gar som de icke kän­na skall jag föra dem. Jag skall gö­ra mörk­ret fram­för dem till ljus och det som är o­jämnt till jämn mark. Det­ta är vad jag skall gö­ra, och jag skall ej ryg­ga mitt ord.

5:e Torsdagen i stora fastan.