Heb. 6:13-20

Läsning från Hebreerbrevet

^6:13För när Gud gav löf­tet åt Ab­ra­ham, svor han vid sig själv, ef­ter­som han in­te ha­de nå­gon stör­re att svä­ra vid, ¹⁴och sa: San­ner­li­gen, jag ska rik­ligt väl­sig­na dig och rik­ligt för­ö­ka dig. ¹⁵Och så när han i tå­la­mod ha­de vän­tat, fick han det som var ut­lo­vat. ¹⁶För män­ni­skor svär ju i san­ning vid den som är stör­re än de, och eden är en be­kräf­tel­se som gör slut på all strid. ¹⁷Där­för, då Gud yt­ter­li­ga­re vil­le vi­sa löf­tets ar­ving­ar hur o­för­än­der­ligt hans be­slut är, be­kräf­ta­de han det med en ed, ¹⁸så att vi ge­nom två o­rubb­li­ga ting, i vil­ka Gud o­möj­li­gen kun­de lju­ga, skul­le få en kraf­tig upp­munt­ran, vi som har sökt vår till­flykt i att hål­la fast vid det hopp som lig­ger fram­för oss. ¹⁹Det­ta hopp har vi som ett sjä­lens an­ka­re, som är bå­de sä­kert och fast och som når till det som är in­nan­för för­lå­ten, ²⁰dit Je­sus har gått in som fö­re­lö­pa­re för oss. Han har bli­vit en övers­te­präst för evigt ef­ter Mel­ki­se­deks sätt.

4:e Söndagen i stora fastan och Profeten Sakarias och rättfärdiga Elisabet.