Heb. 1:1-12

Läsning från Hebreerbrevet

^1:1Många gång­er och på många sätt ta­la­de Gud i for­na ti­der till vå­ra fä­der ge­nom pro­fe­ter­na, ²men nu vid den­na ti­dens slut har han ta­lat till oss ge­nom sin son, som han har in­satt till att är­va all­ting lik­som han ock­så har ska­pat värl­den ge­nom ho­nom. ³Och han, som är ut­strål­ning­en av Guds här­lig­het och en av­bild av hans vä­sen och som bär upp allt med kraf­ten i sitt ord, har re­nat oss från syn­den och sit­ter på Ma­je­stä­tets hög­ra si­da i höj­den. ⁴Han har bli­vit li­ka myck­et mäk­ti­ga­re än äng­lar­na som det namn han har fått i arv är för­mer än de­ras. ⁵Ty ald­rig har Gud sagt till nå­gon äng­el:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
el­ler:
Jag skall va­ra hans fa­der,
och han skall va­ra min son.
⁶Och när han lå­ter sin först­föd­de son trä­da in i värl­den sä­ger han:
Al­la Guds äng­lar skall hyl­la ho­nom.
⁷Om äng­lar­na sä­ger han:
Han gör si­na äng­lar till vin­dar
och si­na tjä­na­re till elds­lå­gor,
⁸om So­nen där­emot:
Din tron, o Gud, be­står i evig­he­ters evig­het,
och rät­tens spi­ra är din kunga­s­pi­ra.
⁹Du har äls­kat rätt­fär­dig­he­ten och ha­tat o­rät­ten.
Där­för har Gud, din Gud, smort dig
med gläd­jens ol­ja mer än di­na li­kar.
¹⁰Och:
Du, Her­re, la­de i ti­dens bör­jan jor­dens grund,
och him­lar­na är di­na hän­ders verk.
¹¹De skall för­gås, men du för­blir.
De skall al­la nö­tas ut som en man­tel,
¹²du skall rul­la ihop dem som en kläd­nad,
ja, som en man­tel skall de by­tas ut.
Men du är den­sam­me,
di­na år har ing­et slut.

1:a Lördagen i stora fastan och Vigilia (Paramon) för vår Herre Jesu Kristi födelse.