Tyrsos, Leukios och Kallinikos

Martyrerna Tyrsos, Leukios och KallinikosMartyrerna Tyrsos, Leukios och Kallinikos

• Fjortonde December
  Mar­ty­rer­na Tyr­sos, Leu­ki­os och Kal­li­ni­kosMar­ty­rer­na Tyr­sos, Leu­ki­os och Kal­li­ni­kos

Un­der De­ci­us för­föl­jel­se (om­kring år 250) skick­a­des gu­ver­nö­ren Kum­bri­ki­os till Ni­ko­me­dia, Nicea och Cae­sarea i Bit­hy­ni­en för att ar­res­te­ra krist­na. En väl­bär­gad kris­ten från Cae­sarea, Leu­ki­os, blev upp­rörd över ma­gi­stra­tens blod­törs­ti­ga be­te­en­de och träd­de fram in­för ho­nom och väd­ja­de: “Du din o­mätt­li­ga hund, hur länge ska du ut­gju­ta blod som vat­ten från en käl­la, och tvinga Kris­ti fred­li­ga an­häng­a­re att dyr­ka liv­lö­sa ste­nar och trä­bi­tar som om de vo­re gu­dar?” Gu­ver­nö­ren blev ra­san­de över den­na fräck­het och lät ar­res­te­ra ho­nom, tor­te­ra­de ho­nom svårt, och be­ord­ra­de ut­an rätts­lig dom si­na böd­lar att hals­hug­ga ho­nom.

Ny­he­ten om den­na av­rätt­ning fyll­de de krist­na med skräck, och de sök­te skydd i ber­gen och grot­tor­na. Den tapp­re Tyr­sos, å and­ra si­dan, gick till ty­ran­nen och bad om ett mö­te. Med tå­la­mod och över­ty­gel­se för­sök­te han vi­sa ho­nom hur o­vär­digt det är för män­ni­skor ut­rus­ta­de med för­nuft att dyr­ka o­för­nuf­ti­ga va­rel­ser och na­tur­fe­no­men. Han un­der­stöd­de tål­mo­digt si­na ar­gu­ment med de he­li­ga skrif­ter­nas vitt­nes­börd, men till ing­en nyt­ta. Kum­bri­ki­os, som in­te lät sig på­ver­kas av nå­got re­so­ne­mang, kräv­de ba­ra blind lyd­nad in­för kej­sa­rens or­der. Tyr­sos bands till hän­der och föt­ter, och över­läm­na­des se­dan till böd­lar­nas grym­het. De slog ho­nom när­mast med­vets­lös, kros­sa­de hans fot­le­der, stack ut hans ögon och häll­de smält bly över hans kropp. Hel­go­net för­blev dock o­över­vin­ne­lig, skyd­dad av nå­den som av en o­syn­lig rust­ning. Han stör­ta­de till och med ner av­gu­dar­na med si­na bö­ner. Till­ba­ka i fäng­el­se­hå­lan fick han be­sök av Her­ren själv, som upp­munt­ra­de ho­nom att käm­pa och tog ho­nom till bis­ko­pen för att ta emot det he­li­ga do­pet, som för­be­re­del­se för det “and­ra do­pet” i mar­ty­ri­ets blod.

Ett sän­de­bud från kej­sa­ren, Sil­va­nus, ha­de kom­mit till A­pa­mea i Bit­hy­ni­en för att in­spek­te­ra vad som för­sig­gick. Kum­bri­ki­os vil­le be­vi­sa sin iver för ho­nom, och han ut­sat­te Tyr­sos för nya plå­gor, men ut­an nå­gon stör­re fram­gång. Kris­ti käm­pe för­blev o­be­rörd av plå­gor­na och för­ut­spåd­de de två gud­lö­sa män­nens nä­ra fö­re­stå­en­de död. De ef­ter­träd­des av en tred­je ma­gi­strat, Bab­dos, som i sin tur lät tor­te­ra den o­över­vin­ner­li­ge Tyr­sos. Han kas­ta­des i ha­vet i säck­väv, men räd­da­des igen av en äng­el. Han för­des se­dan från A­pa­mea till sitt hem­land, Cae­sarea i Bit­hy­ni­en, för att kas­tas in­för de vil­da dju­ren. Men även här led för­föl­jar­na ett bit­tert ne­der­lag, ef­ter­som le­jo­nen kom för att le­ka bred­vid Tyr­sos och slick­a­de hans föt­ter.

När gu­ver­nö­ren ha­de över­fört he­li­ge Tyr­sos till A­pol­lo­ni­as av Bit­hy­ni­en för att ut­sät­ta ho­nom för nya tor­ty­rer, in­såg den hed­nis­ke präs­ten Kal­li­ni­kos, att en så­dan makt som gavs till de krist­na en­dast kun­de kom­ma från Gud, all­tings ska­pa­re och härs­ka­re. Han fram­träd­de in­för ty­ran­nen och be­vi­sa­de på ett iro­niskt sätt hur få­fäng den of­fi­ci­el­la av­gu­da­dyr­kan var. Han greps o­me­del­bart och döm­des till dö­den till­sam­mans med Tyr­sos, men hals­höggs me­dan Tyr­sos, in­låst i en smal trä­lå­da, lång­samt så­ga­des i­tu av böd­lar­na un­der fle­ra tim­mar.