Trifon av Petsamo

Trifon av Petsamo, Lapplands apostel, och hans lärjunge JonaTrifon av Petsamo, Lapplands apostel, och hans lärjunge Jona

• Femtonde December
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Tri­fon av Pet­sa­mo, Lapp­lands a­pos­tel, och hans lär­junge, den he­li­ge mar­ty­ren Jo­naVår vörd­nads­vär­de fa­der Tri­fon av Pet­sa­mo, Lapp­lands a­pos­tel, och hans lär­junge, den he­li­ge mar­ty­ren Jo­na

He­li­ge Tri­fon var son till en präst från Nov­gorod och föd­des 1495. Re­dan som barn hör­de han ett tro­pa­ri­on sjung­as i kyr­kan: “Väl­sig­nad är de­ras lev­nad som bor i ök­nen.” Där och då be­stäm­de han sig för att dra sig till­ba­ka från värl­den och äg­na sitt liv åt bön. Ef­ter en uppen­ba­rel­se som han fick år 1525 be­gav han sig djupt in i de o­till­gäng­li­ga och o­gäst­vän­li­ga re­gi­o­ner­na i fjär­ran Nor­den, på Ko­la­halv­ön (Lapp­land). Allt­me­dan han lev­de ett liv som ere­mit bör­ja­de han pre­di­ka e­van­ge­li­et för de hed­nis­ka fol­ken, som till en bör­jan var fi­ent­ligt in­ställ­da. Hel­go­net de­la­de de­ras hår­da liv på tund­ran, lär­de sig de­ras språk och till­bring­a­de da­gar­na med att pre­di­ka – of­ta med risk för sitt liv – och nät­ter­na i bön. Så små­ning­om över­vann hans tå­la­mod och mild­het allt mot­stånd.

Med si­na egna hän­der bygg­de han en kyr­ka till­äg­nad den He­li­ga Tre­enig­he­ten vid myn­ning­en av äl­ven Pet­sa­mo i Ba­rents hav (nä­ra Mur­mansk), där en präst från Nov­gorod döp­te de nyom­vän­da. Ef­ter att ha bli­vit munk­vigd, och i sam­band med det änd­rat sitt namn från Mit­ro­fan till Tri­fon, grun­da­de hel­go­net ett klos­ter nä­ra kyr­kan. Till dess led­ning pla­ce­ra­de han en av si­na lär­jung­ar, Gou­ri­as (år 1532). Un­der en lång tid lev­de mun­kar­na i stor fat­tig­dom, och de ut­här­da­de kli­ma­tets på­frest­ning­ar med tro och tå­la­mod och sak­na­de till och med mjöl. En dag över­ras­ka­de hel­go­net en björn som i hans från­va­ro ha­de kom­mit för att äta den deg han ha­de för­be­rett för att ba­ka bröd. Ut­an räds­la slog han björ­nen på no­sen och be­ord­ra­de den att in­te åter­vän­da till klost­ret. Vild­dju­ret lyd­de ly­digt och sågs ald­rig till igen. Bris­ten på de mest nöd­vän­di­ga va­ror­na tving­a­de dock hel­go­net att gö­ra om­fat­tan­de re­sor för att sam­la in all­mo­sor. I Mos­kva (år 1556) im­po­ne­ra­des tsar Ivan IV “den för­skräck­li­ge” av den he­li­ge Tri­fons he­lig­het och av de ex­tre­ma för­hål­lan­den han valt att le­va un­der. Härs­ka­ren ut­fär­da­de en stad­ga som ga­ran­te­ra­de klost­ret en stor egen­dom. De fick ock­så en be­ty­dan­de do­na­tion, med vil­ken hel­go­net in­te ba­ra kun­de byg­ga ut och smycka si­na bygg­na­der ut­an ock­så grun­da en ske­te in­te långt där­i­från, till­äg­nad Guds Mo­ders av­som­nan­de. Där fort­sat­te han sin a­ske­tis­ka kamp.

He­li­ge Tri­fon över­läm­na­de sin själ till Gud den 15 de­cem­ber 1583, ef­ter att ha för­ut­spått sin döds­dag och svens­kar­nas fö­re­stå­en­de för­stö­rel­se av klost­ret. Det­ta sked­de 1590, då al­la mun­kar dö­da­des. Den förs­te att fram­bä­ra sig själv som mar­ty­rof­fer var sta­rets Jo­na, som se­dan ut­för­de fle­ra mi­ra­kel för in­vå­nar­na när klost­ret åter­upp­bygg­des.