Theodora av Thessaloniki

Vår vördnadsvärda moder Theodora av Thessaloniki och henne dotter TheopistiVår vördnadsvärda moder Theodora av Thessaloniki och henne dotter Theopisti

• Femte April
  Vår vörd­nads­vär­da mo­der The­o­do­ra av Thes­sa­lo­ni­ki och hen­ne dot­ter The­o­pis­tiVår vörd­nads­vär­da mo­der The­o­do­ra av Thes­sa­lo­ni­ki och hen­ne dot­ter The­o­pis­ti

Den he­li­ga The­o­do­ra föd­des om­kring år 812 på ön Ae­gi­na. Hen­nes mor dog kort ef­ter föd­seln, och hen­nes far, som var präst, an­för­trod­de bar­net åt sin gud­mor och gick själv och blev munk. The­o­do­ra väx­te upp i vis­dom och guds­fruk­tan och tro­lo­va­des som barn med den mest väl­ar­ta­de unge man­nen på ön. Ef­ter att en av hen­nes brö­der dö­dats våld­samt un­der ett an­fall av sa­ra­cens­ka pi­ra­ter flyd­de hon till Thes­sa­lo­ni­ki med he­la sin fa­milj. Så snart hon upp­nått gif­tas­vuxen ål­der föd­de hon en dot­ter och yt­ter­li­ga­re två barn, som dog som späd­barn. The­o­do­ra gav in­te ef­ter för sor­gen, ut­an trös­ta­de sin man och fö­re­slog att de­ras sex­åri­ga dot­ter The­o­pis­ti skul­le vi­gas till Gud som ett först­lings­of­fer av jung­fru­lig­het i He­li­ge Lu­kas klos­ter.

Ef­ter sin ma­kes död av­svor sig The­o­do­ra ock­så värl­den och dess få­fäng­lig­he­ter och bad att få bli in­ta­gen i He­li­ge Stefans klos­ter, vars fö­re­stån­da­rin­na var en släk­ting till hen­ne vid namn Anna, en be­kän­na­re som ha­de li­dit för att för­sva­ra de he­li­ga iko­ner­na. Av räds­la för att den unga än­kan skul­le ång­ra sitt be­slut och åter­vän­da till värl­den ef­ter de förs­ta pröv­ning­ar­na var Anna först mot­vil­lig. Men till slut gav hon ef­ter för The­o­do­ras be­gä­ran och tog upp hen­ne i sys­ter­ska­pet och ut­sat­te hen­ne för al­la möj­li­ga pröv­ning­ar för att för­säk­ra sig om att hen­nes be­slut var fast grun­dat. The­o­do­ra vi­sa­de en an­märk­nings­värd iver att till­äg­na sig al­la dyg­der och ut­märk­te sig sär­skilt för sin to­ta­la och o­re­flek­te­ra­de lyd­nad, bå­de mot sin i­gu­me­nia och mot de and­ra syst­rar­na, som hon öd­mjukt tjä­na­de i de mest krä­van­de upp­gif­ter. Hon av­värj­de ge­nom o­me­del­bar be­kän­nel­se al­la tan­kar som djä­vu­len fö­re­slog för att föra hen­ne till­ba­ka till värl­den, och när hon be­grun­da­de hel­ve­tets li­dan­de an­såg hon sig va­ra den mest o­dug­li­ga i he­la kom­mu­ni­te­ten.

Ef­ter att den i­gu­me­nia som ha­de ta­git hand om The­o­pis­ti ha­de dött, togs hon emot i The­o­do­ras klos­ter och de­la­de sin mors cell. Djä­vu­len tog till­fäl­let i akt och väck­te mo­der­skär­le­kens im­pul­ser hos The­o­do­ra. I­gu­me­ni­an Anna in­såg att det­ta var en fres­tel­se som kun­de av­le­da de två nun­nor­na från si­na he­li­ga mål. Så en dag när hon såg The­o­do­ra ord­na med sin dot­ters klä­der sa­de hon strängt till hen­ne: “The­o­do­ra, vad be­ty­der den här lil­la flick­an för dig?” Och hon på­min­de dem om Her­rens ord: “Den som äls­kar far el­ler mor mer än mig är in­te vär­dig mig, och den som äls­kar son el­ler dot­ter mer än mig är in­te vär­dig mig” (Matt 10:37). Där­med för­bjöd hon dem från och med då att ha nå­gon re­la­tion el­ler ens ta­la med var­and­ra. I fem­ton år följ­de mor och dot­ter nog­grant den­na or­der, sam­ti­digt som de fort­sat­te att de­la sam­ma cell, ar­be­ta och äta till­sam­mans.

I slu­tet av den­na pe­ri­od, när The­o­do­ra ha­de bli­vit all­var­ligt sjuk, gav i­gu­me­ni­an ef­ter för de and­ra syst­rar­nas upp­ma­ning­ar och häv­de sitt för­bud, och The­o­do­ra kun­de änt­li­gen ta­la med sin dot­ter. De upp­täck­te då till sin för­vå­ning att de in­te läng­re kän­de nå­gon till­gi­ven­het på grund av na­tu­rens band, ut­an att de be­trak­ta­de var­and­ra som syst­rar i Kris­tus, ut­an li­del­se, lik­som al­la and­ra med­lem­mar i ge­men­ska­pen.

När The­o­do­ra fyll­de fem­tio­sex år ut­sågs hen­nes dot­ter The­o­pis­ti av är­ke­bis­ko­pen i Thes­sa­lo­ni­ki till att er­sät­ta Anna, som nu var för gam­mal och led av de­mens. The­o­do­ra, som ha­de bli­vit sin egen dot­ters and­li­ga dot­ter, vi­sa­de sam­ma lyd­nad mot hen­ne och hon tjä­na­de och vår­da­de om den sju­ka och gri­ni­ga i­gu­me­ni­an ut­an ett knyst.

Vid sjut­tio­fem års ål­der blev The­o­do­ra be­fri­ad från all lyd­nad. Trots det fort­sat­te hon att tjä­na nun­nor­na, bar vat­ten i hem­lig­het un­der sin man­tel el­ler väv­de rep av lin­res­ter som de and­ra nun­nor­na läm­nat kvar, för hon min­des med fruk­tan a­pos­telns ord: “den som in­te vill ar­be­ta ska in­te hel­ler äta” (2 Thes. 3:10).

När hon år 892 som­na­de in i frid, i när­va­ro av he­la ge­men­ska­pen, lys­te hen­nes åld­ra­de och skrynk­li­ga an­sik­te plöts­ligt upp med ung­do­mens strål­glans sam­ti­digt som en him­melsk doft fyll­de rum­met. Strax där­ef­ter bör­ja­de ol­jan från natt­lam­pan som ha­de hängts upp fram­för hen­nes grav att flö­da ym­nigt och ut­fö­ra mi­ra­kel för de tro­en­de som smor­de sig med den. Hel­go­nets ikon ut­gjöt ock­så en väl­dof­tan­de ol­ja, vil­ket är an­led­ning­en till att den he­li­ga The­o­do­ra fick smek­nam­net my­ro­bli­te (myr­ra-ström­man­de), pre­cis som den he­li­ge Di­mit­ri­os [26 ok­to­ber].

Vid Thes­sa­lo­ni­kes fall (1430) slog tur­kar­na sön­der den dyr­ba­ra sar­ko­fa­gen och högg den he­li­ga re­li­ken i styck­en, som dit­tills ha­de be­va­rats o­för­mult­nad. De krist­na lyck­a­des dock åter­ska­pa den och den vör­das än i­dag i hen­nes klos­ter, som har an­ta­git nam­net He­li­ga The­o­do­ra.

Det sägs ock­så om den he­li­ga The­o­do­ra (om det in­te är ett an­nat hel­gon med sam­ma namn) att när hen­nes grav öpp­na­des för att be­gra­va kvar­le­vor­na av hen­nes i­gu­me­nia som ha­de dött en tid ef­ter hen­ne, så drog sig lär­jung­ens kropp – ly­dig även ef­ter dö­den – själv­mant in i ett hörn för att ge plats åt hen­ne.