Stormartyren Barbara

Heliga stormartyren Barbara och hennes följeslagare JulianaHeliga stormartyren Barbara och hennes följeslagare Juliana

• Fjärde December
  He­li­ga stor­mar­ty­ren Bar­ba­ra och hen­nes föl­je­sla­ga­re Ju­li­a­naHe­li­ga stor­mar­ty­ren Bar­ba­ra och hen­nes föl­je­sla­ga­re Ju­li­a­na
  Gal. 3:23-29 | Mark. 5:24-34

Den he­li­ga Bar­ba­ra var dot­ter till en rik hed­ning från He­lio­po­lis, vid namn Dios­ko­ros, som lev­de un­der kej­sar Diocle­ti­a­nus re­ge­rings­tid (284-305). Dios­ko­ros lät i av­und över hen­nes an­märk­nings­vär­da skön­het lå­sa in sin dot­ter i ett högt torn i sitt pa­lats, så att ing­en män­ni­ska skul­le kun­na se hen­ne när han be­gav sig i­väg på av­lägs­na re­sor.

Han ha­de över­öst hen­ne med al­la möj­li­ga dyr­ba­ra fö­re­mål, och gett hen­ne den bäs­ta tänk­ba­ra ut­bild­ning, men han ha­de in­te kun­na hind­ra flick­an från att an­vän­da sitt in­tel­lekt på ett sätt som stäm­de över­ens med den av­bild av Gud som finns i var­je män­ni­ska.

Ge­nom att be­trak­ta den åter­speg­ling av Guds när­va­ro som kun­de åter­fin­nas i na­tu­ren, ha­de hon lärt kän­na den En­de Gu­den i Tre­enig­he­ten. Ge­nom att ock­så vän­da sig bort från få­fäng­li­ga ting, kän­de hon att hen­nes hjär­ta en­dast rör­des av Kris­tus, den him­mels­ke brud­gum­men. Dios­ko­ros lät byg­ga ett li­tet bad­hus till sin dot­ter vid tor­nets fot. Han ha­de be­ord­rat att det en­dast skul­le ha två föns­ter. När Bar­ba­ra från sitt torn be­trak­ta­de byg­get un­der sin fars från­va­ro, be­ord­ra­de hon ar­be­tar­na att öpp­na ett tred­je föns­ter. Det­ta så att rum­met skul­le bli upp­lyst av ett tre­fal­digt ljus, som sym­bo­li­se­ra­de det tre­fal­di­ga lju­set från Fa­dern, So­nen och den He­li­ge An­de, vil­ket upp­ly­ser var­je män­ni­ska som kom­mer till den­na värld.

När Dios­ko­ros åter­vän­de från sin re­sa med för­slag om ett rikt äk­ten­skap, väg­ra­de hans dot­ter det­ta, då hon i­stäl­let vil­le hel­ga sin o­skuld åt Kris­tus. Hans för­vå­ning över­gick i våld­sam ils­ka när han ock­så fick ve­ta att man sla­git upp ett tred­je föns­ter i bad­hu­set på dot­terns be­fall­ning. När han frå­ga­de hen­ne var­för, gjor­de Bar­ba­ra kor­s­teck­net fram­för ho­nom, vi­sa­de ho­nom si­na tre sam­man­fo­ga­de fing­rar och sa­de: “Fa­dern, So­nen och den He­li­ge An­de, det är ge­nom det­ta en­da ljus som he­la ska­pel­sen är upp­lyst, och det är ge­nom det­ta teck­en som män­ni­skor­na blir fräls­ta.” Dios­ko­ros kun­de in­te hål­la till­ba­ka sin vre­de. Han grep sitt svärd och för­sök­te hug­ga av hen­nes hu­vud, men den unga jung­frun flyd­de och tog sin till­flykt till ett berg, där en klip­pa på ett mi­ra­ku­löst sätt sprack upp och gav hen­ne skydd.

Dios­ko­ros fann hen­ne slut­li­gen ef­ter att nå­gon av­slö­jat var hon göm­de sig. Han grep hen­ne och över­läm­na­de hen­ne till pro­vins­gu­ver­nö­ren, in­för vil­ken hel­go­net iv­rigt be­kän­de Kris­tus och ut­tryck­te sitt för­akt för de hed­nis­ka av­gu­dar­na. Hon blev se­dan grymt miss­hand­lad, hen­nes kött slets sön­der med vas­sa kro­kar, hen­nes si­dor brän­des och hen­nes hu­vud så­ra­des med sto­ra ste­nar, och slut­li­gen kas­ta­des hon in i en mörk fäng­el­se­hå­la. Hen­nes kropp var ett en­da blo­digt sår. När det mörk­na­de, vi­sa­de sig Her­ren Je­sus Kris­tus för hen­ne i ett strå­lan­de ljus, och ef­ter att ha läkt al­la hen­nes ska­dor, lo­va­de han att hjäl­pa hen­ne i hen­nes kamp än­da till slu­tet.

Da­gen där­på ställ­des Bar­ba­ra en and­ra gång in­för do­ma­ren, som var för­vå­nad över att se hen­ne så plöts­ligt åter­ställd. Ef­ter att ha ut­satt hen­ne för yt­ter­li­ga­re tor­tyr be­ord­ra­de gu­ver­nö­ren att man skul­le ta av hen­ne klä­der­na och att hon na­ken skul­le ut­sät­tas för all­män­he­tens åt­lö­je. Men Her­ren lät in­te fol­kens skam­lö­sa ögon krän­ka hans jung­frus ren­het, och lät ett eld­klot slung­as från him­len, vil­ket skyl­de den unga mar­ty­ren i ett klä­de av ljus.

Vid å­sy­nen av hel­go­nets ut­hål­lig­het och de mi­rak­ler ge­nom vil­ka Gud vi­sa­de sin gunst, ut­ro­pa­de en ung kvin­na vid namn Ju­li­a­na att hon ock­så be­kän­de sig till Kris­tus, och hon be­slöt att de­la Bar­ba­ras öde. Sol­da­ter­na grep hen­ne ge­nast och ut­sat­te hen­ne för sam­ma tor­tyr som hen­nes sys­ter i tron. Den ty­ran­nis­ke gu­ver­nö­ren be­slöt slut­li­gen att lå­ta hals­hug­ga de bå­da flick­or­na.

När do­men ut­ta­la­des fö­re­slog Dios­ko­ros, som käns­lo­kallt ha­de be­vitt­nat sin dot­ters tor­tyr, att han själv, i egen­skap av att va­ra Bar­ba­ras fa­der, skul­le hug­ga av hen­nes hu­vud med si­na egna hän­der. När de nåd­de top­pen av ber­get där av­rätt­ning­en skul­le äga rum fram­bar Ju­li­a­na och Bar­ba­ra sam­ti­digt si­na sjä­lar till Her­ren. Den förs­ta hals­höggs av en bö­del, och den and­ra av den som ha­de närt hen­ne se­dan barns­ben. Men den gu­dom­li­ga hämn­den lät in­te vän­ta på sig, för på vä­gen till­ba­ka för­vand­la­des den grym­me Dios­ko­ros till as­ka av en blixt.