Spyridon undergöraren

Vår helige gudsbärande fader Spyridon undergöraren, biskop av TremithosVår helige gudsbärande fader Spyridon undergöraren, biskop av Tremithos

• Tolfte December
  Vår he­li­ge guds­bä­ran­de fa­der Spy­ri­don un­der­gö­ra­ren, bis­kop av Tre­mit­hosVår he­li­ge guds­bä­ran­de fa­der Spy­ri­don un­der­gö­ra­ren, bis­kop av Tre­mit­hos

Vår he­li­ge fa­der Spy­ri­don lev­de på ön Cy­pern i bör­jan av 400-ta­let. Han lev­de ett frid­fullt liv som her­de. Han var ru­stik och o­bil­dad, men än­då o­över­träf­fad i sin kär­lek till sin näs­ta, sin mild­het, sin takt­full­het, sin ge­ne­ro­si­tet, sin gäst­fri­het och sitt ut­övan­de av al­la dyg­der. Lik­som pat­ri­ar­ken Ab­ra­ham väl­kom­na­de han iv­rigt var­je män­ni­ska som kom till hans hem och vi­sa­de hen­ne sam­ma om­sorg som om det var Kris­tus själv som ha­de kom­mit för att be­ö­ka ho­nom. Det fanns in­te hel­ler nå­gon fat­tig el­ler ut­blot­tad per­son som in­te fann hjälp i hans hus. Spy­ri­don de­po­ne­ra­de si­na peng­ar i en kis­ta som han all­tid lät stå öp­pen för vem som helst att an­vän­da, och han bryd­de sig ald­rig om i­fall den var full el­ler tom, el­ler om de som tog ur den var vär­di­ga el­ler o­vär­di­ga hans ge­ne­ro­si­tet. Han lev­de kyskt och hän­gi­vet i äk­ten­ska­pet och fick av Gud en dot­ter, Irene, men ef­ter någ­ra år dog hans hust­ru. Be­fri­ad från köt­tets be­kym­mer var Spy­ri­dons en­da an­ge­lä­gen­het att gö­ra fram­steg i dygd och att be­ri­ka sig med nå­dens evi­ga gå­vor.

Ut­an att ve­ta om det blev han myck­et känd på ön och när bis­ko­pen dog i den lil­la sta­den Tre­mit­hos nä­ra Sa­la­mis, ut­såg de tro­en­de en­häl­ligt ho­nom till att ta hans plats och bli her­de för Kris­ti and­li­ga hjord. Trots den­na vär­dig­het gav den öd­mju­ke her­den in­te upp nå­got av sitt sätt att le­va: han bar sam­ma fat­ti­ga klä­der, res­te fort­fa­ran­de till fots, hjälp­te till på fäl­ten och fort­sat­te, som ti­di­ga­re, att ta hand om sin få­ra­hjord. En natt bröt sig tju­var in i hans får­hus för att stjä­la någ­ra får, men när de för­sök­te ge sig av med sitt by­te kän­des det som om de var bund­na och fast­spän­da av en o­syn­lig kraft. När Spy­ri­don upp­täck­te dem ti­digt på mor­go­nen er­kän­de de skam­set sitt brott för ho­nom. Hel­go­net kän­de med­li­dan­de och lös­te upp de o­syn­li­ga band som fängs­lat dem och upp­ma­na­de dem att le­va är­ligt från och med nu. Men han lät dem in­te gå ut­an att ge dem två får och be­rät­ta­de med ett le­en­de att det­ta var kom­pen­sa­tion för de­ras be­svär un­der natt­vak­ten.

He­li­ge Spy­ri­don var sträng mot sig själv men vi­sa­de all­tid med­käns­la för si­na brö­der och stor barm­här­tig­het in­för de­ras svag­he­ter. För att hjäl­pa en re­se­när tve­ka­de han till ex­em­pel in­te att bry­ta sin fas­ta. Lik­som Kris­tus, den go­de her­den, var han all­tid be­redd att ge sitt liv för si­na and­li­ga får, för att le­da dem till nå­dens be­tes­mar­ker. Ge­nom sin mild­het, öd­mjuk­het och en­kel­het vann han så­dan gunst hos Gud att han ut­för­de o­räk­ne­li­ga mi­ra­kel till fräls­ning och tröst för sin kyr­ka. När ön Cy­pern drab­ba­des av en fruk­tans­värd tor­ka, som fö­re­bå­da­de hung­ers­nöd, öpp­na­de he­li­ge Spy­ri­don ge­nom sin bön him­len och er­höll från Gud ett väl­gö­ran­de regn som skul­le åter­stäl­la jor­dens frukt­bar­het. Någ­ra ri­ka män­ni­skor ha­de lag­rat sto­ra mäng­der spann­mål för att dra nyt­ta av bris­ten och säl­ja till o­rim­li­ga pri­ser, men den iv­ri­ge bis­ko­pens bön fick de­ras la­ger att kol­lap­sa och han för­de­la­de lan­dets pro­duk­ter rätt­vist till in­vå­nar­na och be­fri­a­de där­med ön från hung­ers­nöd. Vid ett an­nat till­fäl­le för­vand­la­de han, pre­cis som Mo­ses i ök­nen (4 Mos 21:8), en orm till guld för att hjäl­pa en fat­tig man. Se­dan, när hjäl­pen ha­de getts, åter­för­de han rep­ti­len till dess na­tur­li­ga till­stånd, så att det gu­dom­li­ga in­gri­pan­det in­te skul­le bli till­fäl­le för gi­rig­het. Han var all­tid snabb att kom­ma till de o­lyck­li­gas hjälp. En dag när han var på väg att räd­da en man som dömts till dö­den, stop­pa­de han en for­san­de ström som block­e­ra­de hans väg och kor­sa­de dess bädd på torr mark.

När Spy­ri­don lev­de på det­ta vis, i Kris­tus ge­nom de he­li­ga dyg­der­na och Kris­tus ver­ka­de i ho­nom ge­nom den He­li­ge An­de, fick han ock­så makt över själ­va dö­den. Det var så­le­des att han, på bön från en fat­tig hed­na­k­vin­na, åter­upp­väck­te hen­nes barns lik, som hon ha­de lagt vid hans föt­ter. Och när hans egen dot­ter, Irene, dog ut­an att ha hun­nit av­slö­ja för en per­son som an­för­trott sin för­mö­gen­het åt hen­ne var hon ha­de gömt den, lu­ta­de sig den he­li­ge bis­ko­pen över gra­ven och frå­ga­de den av­lid­na, som ge­nast sva­ra­de ge­nom att an­ge var skat­ten fanns. Trots att Spy­ri­don ha­de fått ett så­dant un­der­verk från Gud, av­vi­sa­de han all mänsk­lig tröst för sig själv, och bad in­te Her­ren att åter­upp­väcka sin äls­ka­de dot­ter.

Hans dygd var så ly­san­de att den som en blixt träng­de i­ge­nom sam­ve­tets hem­lig­he­ter och för­måd­de syn­da­re att kom­ma och be­kän­na si­na fel­steg och bör­ja ett liv i ång­er. Ett ex­em­pel var den kvin­na som, i lik­het med syn­ders­kan i E­van­ge­li­et, kas­ta­de sig vid föt­ter­na på Guds man, som ha­de fäst sin med­kän­nan­de blick på hen­ne, och ba­da­de dem i si­na tå­rar me­dan hon be­kän­de si­na syn­der. Spy­ri­don böj­de sig se­dan ner för att lyf­ta upp hen­ne och sa­de till hen­ne: “Di­na syn­der är för­låt­na” (Luk 7:48), som om Fräl­sa­ren själv ta­la­de ge­nom hans mun. Se­dan sän­de han i­väg hen­ne i frid, glad som den go­de her­den, som ef­ter att ha fun­nit det för­lo­ra­de få­ret, kal­lar till sig si­na vän­ner och gran­nar och sä­ger: “Gläd er med mig! Jag fann mitt för­lo­ra­de får” (Luk 15:6).

Bis­ko­pen av Tre­mit­hos var in­te väl be­vand­rad i mänsk­lig kun­skap, men rik på klar­synt­het och pro­fe­tia. Han äg­de ock­så en djup­gå­en­de kun­skap i de he­li­ga skrif­ter­na, tack va­re vil­ken han en gång för­vir­ra­de en få­fäng bis­kop som vil­le vi­sa sin väl­ta­lig­het ge­nom att änd­ra vis­sa ord i e­van­ge­li­et som var för all­dag­li­ga för hans smak.

När den he­li­ge kej­sa­ren Kon­stan­tin den sto­re sam­man­kal­la­de det förs­ta eku­me­nis­ka kon­ci­li­et (år 325) för att ve­der­läg­ga A­ri­us o­gud­ak­ti­ga irr­lä­ra, be­gav sig även Spy­ri­don till Nicea i sin enk­la her­de­dräkt för att vitt­na om san­ning­en till­sam­mans med de he­li­ga bis­ko­par­na, be­kän­nar­na och den ti­dens mest fram­stå­en­de per­son­lig­he­ter. Un­der de­bat­ter­na ut­ma­na­de en ari­ansk fi­lo­sof, upp­blåst av få­fäng stolt­het, de or­to­doxa till en dis­kus­sion om den he­li­ga Tre­enig­he­ten. Den öd­mju­ke her­den från Cy­pern klev fram och till al­las för­vå­ning för­vir­ra­de han sin mot­stån­da­re med si­na spets­fun­di­ga re­so­ne­mang och sub­ti­la dia­lek­tik ge­nom en­kel­he­ten och auk­to­ri­te­ten hos si­na ord, in­spi­re­ra­de av den He­li­ge An­de. För att stöd­ja si­na ord med ett slå­en­de teck­en gjor­de han kor­s­teck­net på en te­gel­sten i sin hand, och vid å­kal­lan av per­so­ner­na i den he­li­ga Tre­enig­he­ten se­pa­re­ra­des de ele­ment som den var gjord av: eld, vat­ten och le­ra, och åter­gick till sitt ur­sprung­li­ga till­stånd. Av­väp­nad lät sig fi­lo­so­fen över­ty­gas, a­nam­ma­de upp­rik­tigt fä­der­nas tro och upp­ma­na­de A­ri­us öv­ri­ga lär­jung­ar att i sin tur över­ge den mänsk­li­ga vis­do­mens be­dräg­li­ga vä­gar och i kyr­kan fin­na käl­lor­na till det le­van­de vatt­net och An­dens kraft.

Ef­ter Kon­stan­tins död vi­sa­de hans son Kon­stan­ti­us – som ha­de ärvt den öst­ra de­len av im­pe­ri­et – sym­pa­ti för ari­a­nis­men. Un­der sin vis­tel­se i An­tio­kia blev han all­var­ligt sjuk och trots lä­kar­nas bäs­ta an­sträng­ning­ar an­sågs hans möj­lig­he­ter till över­lev­nad som hopp­lö­sa. Ef­ter en vi­sion som kej­sa­ren fått, kal­la­des den he­li­ge Spy­ri­don till pa­lat­set, till­sam­mans med sin lär­junge, den he­li­ge Tri­fyl­li­os [12 ju­ni]. Så snart han nåd­de re­gen­tens säng, bo­ta­de den he­li­ge man­nen ho­nom från hans sjuk­dom och upp­ma­na­de ho­nom att be­va­ra sin själs häl­sa ge­nom att för­bli tro­gen den or­to­doxa lä­ran och vi­sa barm­här­tig­het mot si­na un­der­så­tar. Kej­sa­ren över­ös­te ho­nom med guld och gå­vor, vil­ka Spy­ri­don skyn­da­de att de­la ut till in­vå­nar­na på Cy­pern när han åter­vän­de.

Den he­li­ge Spy­ri­don fi­ra­de den gu­dom­li­ga li­tur­gin och kyr­kans guds­tjäns­ter som om han re­dan be­fann sig fram­för Guds tron, i säll­skap med äng­lar och hel­gon, lös­ryckt från den här värl­dens ting och helt ab­sor­be­rad av för­vän­tan på det evi­ga go­da. En dag när han fi­ra­de i en kyr­ka som var av­läg­sen och för­sum­mad av de tro­en­de, och när han vän­de sig mot de från­va­ran­de män­ni­skor­na och sa­de: “Frid med er al­la”, hör­de hans lär­junge rös­ter­na från en ska­ra äng­lar sva­ra: “Och med din an­de!” Se­dan fort­sat­te de him­mels­ka mak­ter­na att ac­kom­pan­je­ra guds­tjäns­ten med si­na me­lo­di­er.

I slu­tet av ett långt liv, stän­digt bu­ren av den he­li­ge An­de, över­läm­na­de he­li­ge Spy­ri­don frid­fullt sin själ till Gud den 12 de­cem­ber 348, vid 78 års ål­der, ef­ter att ha haft tid att upp­munt­ra si­na nä­ra och kä­ra en sis­ta gång i att föl­ja Kris­tus och un­der­kas­ta sig hans mil­da och lät­ta ok. Hans he­li­ga kropp blev en o­ut­töm­lig käl­la till mi­ra­kel och bot för de tro­en­de på Cy­pern fram till det sjun­de år­hun­dra­det då den, un­der hot om a­ra­bisk in­va­sion, flyt­ta­des till Kon­stan­ti­no­pel, till en kyr­ka nä­ra He­li­ga Vis­he­tens ka­te­dral (Ha­gia So­fia). När sta­den in­togs av tur­kar­na smugg­la­des den dyr­ba­ra re­li­ken till Kor­fu (år 1456), där den se­dan dess har le­gat kvar, mi­ra­ku­löst nog o­rörd. Den ut­för­de så många mi­ra­kel för en­skil­da per­so­ner och be­folk­ning­en som hel­het – bland an­nat räd­da­de den ön från en ko­le­ra­e­pi­de­mi och ut­ländsk in­va­sion – att he­li­ge Spy­ri­don vör­das som Kor­fus främs­te be­skyd­da­re.