Sabas den helgade

Vår vördnadsvärde gudsbärande fader Sabas den helgadeVår vördnadsvärde gudsbärande fader Sabas den helgade

• Femte December
  Vår vörd­nads­vär­de guds­bä­ran­de fa­der Sa­bas den hel­ga­deVår vörd­nads­vär­de guds­bä­ran­de fa­der Sa­bas den hel­ga­de
  Gal. 5:22-6:2 | Matt. 11:27-30

Vår he­li­ge guds­bä­ran­de fa­der Sa­bas, en äng­el i köt­tet och den pa­les­tins­ka ök­nens mäs­ta­re, föd­des i den lil­la byn Mou­ta­las­ke (nu­va­ran­de Ta­las) i Kap­pa­do­ki­en år 439. Ef­ter att vid åt­ta års ål­der ha in­sett få­fäng­an i allt vad den­na värld kan er­bju­da, och med sitt hjär­ta brin­nan­de av kär­lek till Gud, be­gav han sig till det när­lig­gan­de Fla­vi­a­n­ae-klost­ret. Trots fa­mil­jens för­sök att få ho­nom att änd­ra sig stod han fast vid sitt be­slut, och snart ha­de han till­äg­nat sig al­la klos­ter­dyg­der, i syn­ner­het and­lig nyk­ter­het och att lä­sa Psal­ta­ren ut­an­till.

En dag när han ar­be­ta­de i träd­går­den fick han lust att äta ett äpp­le. Knappt ha­de han los­sat det från trä­det förr­än han ener­giskt över­vann fres­tel­sen till fros­se­ri och sa­de till sig själv: “Vack­er att se på och god att äta var den frukt som gav mig dö­den ge­nom Adam. Adam fö­re­drog det som ver­ka­de gott för hans kötts­li­ga ögon, och han äg­na­de mer upp­märk­sam­het åt att till­freds­stäl­la sin ma­ge än åt and­li­ga njut­ning­ar. Så låt oss in­te, i den and­li­ga söm­nens trög­het, fjär­ma oss från nyk­ter­he­tens prakt.” Ge­nom att kas­ta äpp­let till mar­ken och tram­pa det un­der föt­ter­na, vann han se­gern över lus­ten och åt ald­rig mer äpp­len, än­da fram till sin död. Yng­li­gen var så be­slut­sam och ha­de nått en så­dan mog­nad att han äg­na­de sig åt fas­ta och va­ka som de mest er­far­na a­ske­ter­na, och han över­träf­fa­de al­la si­na kam­ra­ter i öd­mjuk­het, lyd­nad och själv­be­härsk­ning.

Ef­ter att ha till­bring­at tio år i det­ta klos­ter fick han sin över­ord­na­des väl­sig­nel­se att re­sa till Je­ru­sa­lem (år 456). Lock­ad av den vörd­nads­vär­de E­ut­hy­mi­os [20 ja­nu­a­ri], bad Sa­bas ho­nom tår­ögt att få bli en av hans lär­jung­ar, men den he­li­ge gam­le man­nen skick­a­de ho­nom först till he­li­ge The­oktis­tos klos­ter [3 sept], ef­ter­som det in­te var hans sed att ta emot unga män som fort­fa­ran­de var skägg­lö­sa bland de här­da­de ana­ko­re­ter­na i ök­nen. Sa­bas var en fö­re­bild i öd­mjuk­het och själv­för­ne­kel­se, och un­der The­oktis­tos led­ning äg­na­de han he­la da­gar­na åt att tjä­na si­na brö­der och till­bring­a­de nät­ter­na med att till­be Gud. Han var så full­än­dad i al­la si­na dyg­der att den he­li­ge E­ut­hy­mi­os kal­la­de ho­nom “bar­na-åld­ring­en.”

När den he­li­ge The­oktis­tos dog (469) fick Sa­bas till­stånd att dra sig till­ba­ka till en grot­ta en bit från klost­ret. Han till­bring­a­de veck­ans fem da­gar där ut­an att in­ta nå­gon fö­da. Han bad o­av­bru­tet och väv­de palm­blad för att sys­sel­sät­ta sin kropp, och åter­vän­de till klost­ret för att del­ta i li­tur­gin och brö­der­nas mål­tid på lör­da­gar och sön­da­gar. Un­der den sto­ra fas­tan (från 14 ja­nu­a­ri till palm­sön­da­gen) bru­ka­de den he­li­ge E­ut­hy­mi­os ta med ho­nom till Rou­bas öken för att öva sig i de högs­ta dyg­der­na, sam­ta­la med Gud i tyst­nad och ut­an nå­gon mänsk­lig tröst. På det­ta sätt nåd­de Sa­bas sam­ma höj­der som trons sto­ra käm­par, och ef­ter den he­li­ge E­ut­hy­mi­os död (473) drog han sig för gott till­ba­ka till des­sa o­för­son­li­ga öde­mar­ker. Där möt­te han Sa­tan och hans tjä­na­re i en­vig, med en­dast kor­s­teck­net och å­kal­lan av Je­su he­li­ga namn som si­na va­pen.

Ef­ter fy­ra år i ök­nen väg­led­des han av en äng­el till en grot­ta som låg o­van­för en ra­vin på Kidrons vänst­ra strand. Där till­bring­a­de han fem år (478-483) i kon­temp­la­tion. Se­dan Gud ha­de för­säk­rat ho­nom om att ti­den var mo­gen, bör­ja­de han ta emot lär­jung­ar. Han för­såg var och en av dem med en cell i en av de många grot­tor­na i när­he­ten och lär­de dem ge­nom er­fa­ren­het kons­ten att le­va i en­sam­het. När hans lär­jung­ar snart var sjut­tio till an­ta­let, lät Gud vid hel­go­nets bö­ner en käl­la med le­van­de vat­ten springa upp i ra­vi­nen. För de ge­men­sam­ma li­tur­gis­ka guds­tjäns­ter­na sam­la­des brö­der­na i en stor grot­ta i form av en kyr­ka, som ha­de upp­täckts av he­li­ge Sa­bas då han bli­vit väg­ledd till plat­sen av en eld­pe­la­re. Lav­ran väx­te sta­digt, med hun­dra­fem­tio ere­mi­ter sam­la­de där och ett stort an­tal pil­gri­mer som ström­ma­de till för att hö­ra fräl­san­de ord. Pil­gri­mer­na skänk­te gå­vor ge­nom vil­ka mun­kar­na kun­de till­freds­stäl­la al­la si­na be­hov ut­an att be­hö­va be­blan­das med värl­dens be­kym­mer och tu­mult. Trots sin öns­kan om att und­vi­ka prä­s­täm­be­tet, tving­a­des den öd­mju­ke Sa­bas än­då att ac­cep­te­ra sin vig­ning vid 53 års ål­der för att sä­ker­stäl­la ord­ning­en hos sin and­li­ga hjord.

Det sto­ra an­ta­let lär­jung­ar hind­ra­de ho­nom dock in­te från att hål­la fast vid sin kär­lek till en­sam­he­ten, och var­je år drog han sig till­ba­ka till den dju­pa ök­nen un­der Sto­ra fas­tan, tro­gen de se­der han mot­ta­git av E­ut­hy­mi­os, sin fa­der i Gud. Det var un­der en av des­sa re­trät­ter som han slog sig ner på en kul­le kal­lad Castel­li­on, som var över­sål­lad av de­mo­ner. Ef­ter att ha re­nat den med si­na bö­ner grun­da­de han ett nytt ce­no­bi­tiskt klos­ter där, re­ser­ve­rat för mun­kar som re­dan ha­de stor er­fa­ren­het i det a­ske­tis­ka li­vet (492). För dem som just ha­de av­sagt sig värl­den grun­da­de han en tred­je in­rätt­ning, norr om Lav­ran, så att de kun­de ut­bil­das i det a­ske­tis­ka li­vet och re­ci­te­ran­det av Psal­ta­ren (493). Han tillät en­dast er­far­na mun­kar att le­va som ere­mi­ter, ef­ter att de ha­de för­vär­vat ur­skilj­nings­för­må­ga och vak­sam­het över si­na tan­kar, lik­som ett öd­mjukt hjär­ta och full­kom­lig av­sä­gel­se av den egna vil­jan. När det gäll­de unga män­ni­skor som fort­fa­ran­de var skägg­lö­sa skick­a­de han dem för att ut­bil­das i he­li­ge The­o­do­si­os co­e­no­bi­um [11 jan].

Vid den­na tid, när den tal­ri­ka klos­ter­be­folk­ning­en i Pa­les­ti­na oro­a­des av de mo­no­fy­si­tis­ka he­re­ti­ker­nas mot­stånd mot Kal­ce­dons be­slut, ut­såg pat­ri­ar­ken av Je­ru­sa­lem, Sal­lus­tos, he­li­ge The­o­do­si­os och he­li­ge Sa­bas till ar­ki­man­d­ri­ter och ex­ar­ker för al­la klos­ter som var un­der­ställ­da den he­li­ga sta­den (494): The­o­do­si­os för ce­no­bi­ter­na och Sa­bas för ana­ko­re­ter­na och mun­kar som bod­de i cel­ler i lav­ror­na. Den he­li­ge Sa­bas var en for­mi­da­bel fi­en­de för de­mo­ner­na, och han var full av mild­het och själv­ut­gi­van­de kär­lek gent­emot män­ni­skor. När någ­ra av hans mun­kar re­vol­te­ra­de två gång­er (år 490 och år 503), drog sig den he­li­ge gam­le man­nen till­ba­ka av egen fri vil­ja, ut­an att för­sö­ka rätt­fär­di­ga sig själv el­ler an­vän­da sig av sin auk­to­ri­tet. Han gick se­dan en­dast med på att åter­upp­ta sitt äm­be­te på pat­ri­ar­kens be­gä­ran. När han fick ve­ta att sex­tio mun­kar som ha­de flytt till ett över­gi­vet klos­ter, som kom att kal­las “Nya lav­ran” (507), sak­na­de allt, fick han en sum­ma guld från pat­ri­ar­ken, som han själv för­de till dem. Han hjälp­te dem att byg­ga en kyr­ka och or­ga­ni­se­ra sitt klos­ter med en egen i­gu­men.

Med en väl­sig­nad o­rubb­lig­het och sta­dig tro på Gud gjor­de he­li­ge Sa­bas vil­da djur mil­da som lamm. Han bo­ta­de sju­ka och ge­nom si­na bö­ner fick han väl­gö­ran­de regn att fal­la över en re­gi­on som plå­ga­des av tor­ka och hung­ers­nöd. Han grun­da­de and­ra klos­ter, så att han, ut­över sin roll som ex­ark för ere­mi­ter­na, även var and­lig fa­der för sju klos­ter­ge­men­ska­per. Den­ne ök­nens bygg­mäs­ta­re väg­led­de si­na le­gi­o­ner av and­li­ga kri­ga­re på ett klokt sätt och strä­va­de ef­ter att hål­la dem ena­de i tron. År 512 skick­a­des han till­sam­mans med and­ra mun­kar till Kon­stan­ti­no­pel, till kej­sar Ana­sta­si­os (491-518), som gyn­na­de det mo­no­fy­si­tis­ka par­ti­et. Hel­go­nets ären­de var att stöd­ja den or­to­doxa tron och få skat­te­lätt­na­der för kyr­kan i Je­ru­sa­lem. Den­ne fat­ti­ge, öd­mju­ke ere­mit i tra­si­ga klä­der, som först av­vi­sa­des av pa­lat­s­vak­ter­na som en tig­ga­re, gjor­de ett starkt in­tryck på kej­sa­ren. Un­der sin långa vis­tel­se i hu­vud­sta­den bru­ka­de re­gen­ten kal­la ho­nom till sig för att lyss­na till hans un­der­vis­ning.

Till­ba­ka i Pa­les­ti­na var han tvung­en att käm­pa hårt mot den he­re­tis­ke pat­ri­ar­ken av An­tio­kia, Se­veros. År 516, ef­ter att än­nu en gång ha lock­at kej­sa­ren in i vill­fa­rel­sens sna­ror, lyck­a­des Se­veros få he­li­ge Eli­as [20 ju­li] för­dri­ven från Je­ru­sa­lems bis­kops­sä­te. Men på upp­ma­ning av Sa­bas och The­o­do­si­os sam­la­des mer än sex tu­sen mun­kar för att över­ta­la pat­ri­ar­kens ef­ter­trä­da­re, Jo­han­nes, att käm­pa för att för­sva­ra kon­ci­li­et i Kal­ce­don. När kej­sa­ren för­be­red­de sig för att an­vän­da våld som svar på den­na de­mon­stra­tion, skick­a­de Sa­bas ho­nom en djärv för­frå­gan, som fö­re­trä­da­re för al­la mun­kar i det he­li­ga lan­det. Kej­sar Ana­sta­si­os dog sam­ma år (518) och tack och lov be­kräf­ta­des tron av den nye härs­ka­ren, Ju­sti­ni­us I (518-527), som be­ord­ra­de att kon­ci­li­et i Kal­ce­don skul­le in­fo­gas i de he­li­ga dip­ty­ker­na. Den he­li­ge Sa­bas sän­des se­dan till Scyt­ho­po­lis och Cae­sarea för att per­son­li­gen till­kän­na­ge se­gern, un­der all­mänt ju­bel.

År 531, ef­ter en blo­dig re­volt av sa­ma­ri­ter­na, skick­a­des den he­li­ge gam­le man­nen åter­i­gen till Kon­stan­ti­no­pel, till den from­me Ju­sti­ni­a­nus (527-565), för att få hans hjälp och be­skydd. I gen­gäld pro­fe­te­ra­de han för kej­sa­ren om åter­er­öv­ring­en av Rom och Af­ri­ka, samt den de­fi­ni­ti­va se­gern över mo­no­fy­si­tis­men, nes­to­ri­a­nis­men och o­ri­ge­nis­men, som skul­le å­stad­kom­mas un­der hans re­ge­rings­tid.

Den­ne o­ut­trött­li­ge Guds tjä­na­re väl­kom­na­des med gläd­je i Je­ru­sa­lem, som grun­da­de Je­re­mia-klost­ret in­nan han slut­li­gen drog sig till­ba­ka till Sto­ra lav­ran. Vid 94 års ål­der blev han sjuk och som­na­de frid­fullt in i Her­ren sön­da­gen den 5 de­cem­ber 532. Hans kropp, som mi­ra­ku­löst be­va­rats fri från för­rutt­nel­se, la­des först till vi­la i Lav­ran, i när­va­ron av en stor ska­ra mun­kar och lek­män. Han för­flyt­ta­des till Venedig un­der kors­tå­gen och åter­vän­de till sitt klos­ter igen den 26 ok­to­ber 1965.

Hel­ge Sa­bas lav­ra, som se­na­re blev ett ce­no­bi­tiskt klos­ter, spe­la­de en nyck­el­roll i klos­ter­vä­sen­dets och den pa­les­tins­ka kyr­kans his­to­ria. Många hel­gon blomst­ra­de där: Jo­han­nes av Da­mas­kus [4 dec], Kos­mas av Mai­uma [14 okt], Stefa­nos [28 okt], Andre­as av Kre­ta [4 jul], och så vi­da­re. Det var här som Ty­pi­kon, som fort­fa­ran­de styr vå­ra li­tur­gis­ka guds­tjäns­ter, ut­veck­la­des och eta­ble­ra­des, och här som en vik­tig del av vå­ra hym­ner skrevs.