Rafael, Nikolaos och Irene

De nyligen uppenbarade martyrerna från Mytilene: Rafael, Nikolaos och Irene.De nyligen uppenbarade martyrerna från Mytilene: Rafael, Nikolaos och Irene.

• Nionde April
  De ny­li­gen uppen­ba­ra­de mar­ty­rer­na från My­ti­le­ne: Ra­fa­el, Ni­ko­la­os och Irene.De ny­li­gen uppen­ba­ra­de mar­ty­rer­na från My­ti­le­ne: Ra­fa­el, Ni­ko­la­os och Irene.

År 1959 upp­täck­te en ar­be­ta­re un­der re­no­ve­ring­en och upp­fö­ran­det av ett li­tet ka­pell på en kul­le nä­ra byn Ther­mi på ön My­ti­le­ne en grav med o­kän­da ben. Som en man med svag tro och ut­an re­spekt för det he­li­ga, läm­na­de han vårds­löst de dyr­ba­ra kvar­le­vor­na vid fo­ten av ett träd me­dan han gjor­de narr av dem. Men han blev snart straf­fad och åter­fick in­te bru­ket av si­na hän­der förr­än han gjor­de kor­s­teck­net – för förs­ta gång­en på sju­go­sju år. Se­na­re såg han den he­li­ge Ra­fa­el per­son­li­gen i när­he­ten av kyr­kan och blev, be­fri­ad från sin o­tro, en iv­rig för­kun­na­re av det­ta hel­gon som Gud ny­li­gen uppen­ba­rat. Nå­got ti­di­ga­re ha­de hans hust­ru be­vitt­nat hur en präst­munk av im­po­ne­ran­de stor­lek fram­träd­de i den kyr­ka som höll på att byg­gas, men hen­nes man ha­de då av­vi­sat hen­ne bryskt. Från och med det­ta ögon­blick uppen­ba­ra­de sig hel­go­net vid ett fler­tal till­fäl­len, i dröm­mar el­ler i va­ket till­stånd, för mar­k­äga­rens hust­ru och för and­ra from­ma kvin­nor i byn, lik­som för barn och mog­na män, ut­an att des­sa per­so­ner ti­di­ga­re ha­de ta­lat ihop sig. För vis­sa vi­sa­de han sig ut­an att ta­la, som en präst­munk klädd i sin li­tur­gis­ka skrud el­ler i si­na munk­klä­der. För and­ra av­slö­ja­de han sitt namn och sa­de: “Mitt namn är Ra­fa­el” och med­de­la­de att ti­den var in­ne att vör­da ho­nom och hans mar­tyr­kam­ra­ter, att må­la de­ras iko­ner och fi­ra de­ras min­ne på Lju­sa tis­da­gen, ef­ter­som han skul­le ut­fö­ra många mi­ra­kel. För and­ra fram­träd­de han i säll­skap med Guds Mo­der och he­li­ga Pa­ras­ke­vi, för att be­rät­ta om sitt mar­ty­ri­um i de­talj. Up­g­gif­ter­na stäm­de helt över­ens från per­son till per­son.

He­li­ge Ra­fa­el lev­de på 1400-ta­let, vid ti­den för er­öv­ring­en av Kon­stan­ti­no­pel. Han föd­des på ön It­ha­ka, döp­tes till Ge­or­gi­os och fick den bäs­ta ut­bild­ning man kun­de få, bå­de i kris­ten och världs­lig be­mär­kel­se. Han blev munk un­der nam­net Ra­fa­el, präst­vig­des och fick ti­teln ar­ki­man­d­rit och pro­to­syn­cel­lus. På grund av si­na för­må­gor skick­a­des han på upp­drag av det eku­me­nis­ka pat­ri­ar­ka­tet till Frank­ri­ke och sta­den Morlaix. Där blev han vän med dia­ko­nen Ni­ko­la­os, som blev hans med­ar­be­ta­re och and­li­ge son. När Kon­stan­ti­no­pel in­togs (år 1453) tog de sin till­flykt till Ma­ke­do­ni­en, och när tur­kar­na in­va­de­ra­de Tra­ki­en (år 1454) sat­te de se­gel mot ön My­ti­le­ne (Les­bos) och bo­sat­te sig i Ther­mi, i Guds Mo­ders klos­ter, som då stod på den plats där re­li­ker­na se­dan hit­ta­des av ar­be­ta­ren år 1959. På skär­tors­da­gen 1463 stor­ma­de tur­kar­na klost­ret, grep i­gu­men Ra­fa­el och ut­sat­te ho­nom för fruk­tans­värd tor­tyr. Nat­ten till Lju­sa tis­da­gen den 9 april slä­pa­de de ho­nom, ef­ter att ha sla­git ho­nom med si­na klub­bor, i skäg­get upp och ner för kul­len, häng­de ho­nom i ett träd, ge­nom­bor­ra­de hans si­dor med spjut och så­ga­de av hans kä­ke. På det­ta sätt för­ena­des den he­li­ge Ra­fa­el för evigt med den upp­stånd­ne Kris­tus. Ske­let­tet som ar­be­ta­ren hit­ta­de sak­na­de kä­ke, och det var först ef­ter en uppen­ba­rel­se av hel­go­net som det upp­täck­tes be­gravt en bit bort.

När hel­go­nens uppen­ba­rel­ser blev fler och fler be­rät­ta­de Ni­ko­la­os till slut för fle­ra per­so­ner den ex­ak­ta plat­sen för sin grav. Ef­ter viss tve­kan, av räds­la för att bli ut­skrat­ta­de av de icke-tro­en­de om de miss­lyck­a­des, gräv­de de tro­en­de på plat­sen och fann he­li­ge Ni­ko­la­os kropp den 13 ju­ni 1960. De ha­de ti­di­ga­re fått ve­ta av den he­li­ge Ra­fa­el att Ni­ko­la­os ur­sprung­li­gen kom från Rha­ges i Me­dia, men att han ha­de vuxit upp i Thes­sa­lo­ni­ki. När han i sin tur till­fånga­togs av tur­kar­na och ut­sat­tes för tor­tyr dog han av en hjärt­at­tack mitt un­der plå­gor­na.

Sam­ti­digt såg en li­ten flicka en tolv­årig flicka med ett äng­la­likt ut­se­en­de: den he­li­ga mar­ty­ren Irene. Guds Mo­der be­rät­ta­de för en an­nan per­son att Irene var dot­ter till byns borg­mäs­ta­re Ba­si­le­i­os, som ha­de ta­git sin till­flykt till klost­ret till­sam­mans med and­ra by­bor. Tur­kar­na, som vil­le få hen­nes far att er­kän­na var de krist­na käm­par­na göm­de sig, grep den lil­la flick­an och högg i för­äld­rar­nas när­va­ro av hen­nes ena hand. Ef­ter att ha tving­at hen­ne att dricka ko­kan­de vat­ten kas­ta­de de hen­ne i en kru­ka och brän­de hen­ne till döds. Ef­ter att ha bun­dits fast vid ett träd för att be­skå­da det­ta fa­sans­ful­la skå­de­spel dog hen­nes mor av hjärt­stil­le­stånd, me­dan tur­kar­na an­grep hen­nes far och byns lä­ra­re, The­o­do­ros, som dog un­der tor­tyr. Yt­ter­li­ga­re uppen­ba­rel­ser led­de till upp­täck­ten av re­li­ker­na av den he­li­ga Irene i kru­kan, i en­lig­het med be­rät­tel­sen, så­väl som kvar­le­vor av and­ra mar­ty­rer nä­ra Ra­fa­els och Ni­ko­la­os gra­var. Un­der and­ra äro­ri­ka uppen­ba­rel­ser, i säll­skap med en ska­ra hel­gon, av­slö­ja­de den he­li­ge Ra­fa­el att det även fanns nun­nor som ett se­kel fö­re ho­nom ha­de bott i klost­ret. I­gu­me­ni­an Olym­pia och nun­nan Eu­fro­sy­nia ha­de den 11 maj 1235 mör­dats där av tur­kis­ka pi­ra­ter.

He­li­ge Ra­fa­el led­de ock­så tro­en­de till upp­täck­ten av en Kris­tu­si­kon och en he­lig käl­la, ge­nom vil­ken många mi­ra­kel har ut­förts se­dan dess. Hel­go­nen av­slö­ja­de in­te ba­ra de­ras ex­i­stens och om­stän­dig­he­ter­na kring de­ras mar­tyr­skap, ut­an vi­sa­de ock­så sin för­tro­gen­het med Gud ge­nom mi­ra­kel, vars an­tal fort­sät­ter att ut­ökas. Än i­dag uppen­ba­rar sig he­li­ge Ra­fa­el i dröm­mar el­ler i va­ket till­stånd för många män­ni­skor, from­ma el­ler lik­gil­ti­ga in­för tron, i Gre­kland och så långt bort som i Ame­ri­ka och Au­stra­li­en. Han bo­tar o­bot­li­ga sjuk­do­mar, väck­er sam­ve­ten som för­här­dats av synd, lind­rar smär­ta och li­dan­de och vi­sar att Her­ren för­blir för­här­li­gad i si­na hel­gon, i­dag li­ka­väl som i­går och för evigt.