Profeten Daniel

Profeten Daniel och de tre heliga ynglingarnaProfeten Daniel och de tre heliga ynglingarna

• Sjuttonde December
  Den he­li­ge pro­fe­ten Da­ni­el och de tre he­li­ga yng­ling­ar­na: Ha­nan­ja, As­a­ria och Mis­haelDen he­li­ge pro­fe­ten Da­ni­el och de tre he­li­ga yng­ling­ar­na: Ha­nan­ja, As­a­ria och Mis­hael

När den ba­by­lo­nis­ke kung­en Ne­bu­kad­nes­sar in­tog Je­ru­sa­lem (år 597 f.Kr.) tog han med sig Jo­ja­kim, Ju­da kung, och någ­ra av sta­dens le­da­re till sitt av­lägs­na ri­ke. Han tog ock­så med sig de he­li­ga fö­re­må­len i Guds tem­pel. Da­ni­el, som vid den tid­punk­ten en­dast var åt­ta år gam­mal, för­des bort till­sam­mans med si­na tre kam­ra­ter, al­la av kung­lig här­komst och skö­na att be­trak­ta, för att un­der­vi­sas av hov­mar­skal­ken i kaldé­er­nas ve­ten­skap och för att trä­da i tjänst hos kung­en. De fick nya namn: Da­ni­el kal­la­des Bel­tes­has­sar, Ha­nan­ja Sh­ad­rak, Mis­hael Mes­hak och As­a­ria Ab­de-Ne­go. Da­ni­el lev­de bland hed­ning­ar­na men följ­de än­då strikt al­la fö­re­skrif­ter i Mo­se lag. Han väg­ra­de att äta den mat som bjöds vid det kung­li­ga bor­det, och stärk­ta av fas­ta och bön ver­ka­de han och hans kam­ra­ter mer kraft­ful­la och såg bätt­re ut än al­la and­ra barn vid ho­vet, trots att de ba­ra åt grön­sa­ker och en­dast drack vat­ten. Gud gav dem ock­så vis­dom och kun­skap i så­dan ut­sträck­ning att de över­träf­fa­de al­la ri­kets vi­se män. Da­ni­el fick dess­utom gå­van att tol­ka dröm­mar och vi­sio­ner.

Ef­ter tre år fick kung Ne­bu­kad­nes­sar en dröm som oro­a­de ho­nom myck­et. Ef­ter­som hans vi­se män och spå­män in­te kun­de sä­ga vad dröm­men hand­la­de om, gav han or­der om att dö­da dem al­la, in­klu­si­ve de unga is­ra­e­li­ter­na. Men som svar på si­na trog­na tjä­na­res bön uppen­ba­ra­de Gud för Da­ni­el kung­ens dröm, och även ut­tolk­ning­en av den. Den ly­san­de sta­tyn som Ne­bu­kad­nes­sar ha­de sett stå fram­för sig var en al­le­go­ri för den kom­man­de ti­den. Dess gyl­le­ne hu­vud re­pre­sen­te­ra­de kaldé­er­nas ri­ke, dess hän­der och bröst i sil­ver me­der­nas och per­ser­nas ri­ke som skul­le ef­ter­trä­da det, dess ma­ge och lår i brons Alex­ander den sto­res gre­kis­ka ri­ke och dess ben i järn ro­mar­nas im­pe­ri­um. Den sten som han ha­de sett loss­na från ber­get ut­an att nå­gon hand rör­de den, och som kros­sa­de den­na sto­ra sta­ty fö­re­stäl­lan­de de hed­nins­ka im­pe­ri­er­na till stoft, var vår Her­re Je­sus Kris­tus. Han skul­le in­kar­ne­ras vid ti­dens slut för att grun­da ett and­ligt och evigt ri­ke, som ing­en­ting läng­re skul­le kun­na för­stö­ra: hans he­li­ga kyr­ka. Kung­en, som gav ära åt Da­ni­els Gud, ut­nämn­de ock­så den unge poj­ken till gu­ver­nör i Ba­by­lo­ni­en och gjor­de ho­nom över­ord­nad al­la ri­kets vi­se män. Da­ni­el fick till­stånd av kung­en att stan­na kvar vid hans hov, och han fick si­na tre unga föl­je­sla­ga­re till att hjäl­pa ho­nom ta hand om af­fä­rer­na i pro­vin­sen Ba­by­lo­ni­en. Hans ryk­te stärk­tes yt­ter­li­ga­re hos bå­de prin­sen och fol­ket när han på ett myck­et skick­ligt sätt uppen­ba­ra­de två lyst­na gam­la mäns skuld då de o­rätt­vist an­kla­gat den vack­ra Su­san­na för o­tukt ef­ter­som hon ha­de av­vi­sat de­ras när­man­den.

Un­der sitt ar­ton­de re­ge­rings­år lät kung Ne­bu­kad­nes­sar re­sa en gyl­le­ne sta­ty av sig själv och be­ord­ra­de al­la sa­t­ra­per, gu­ver­nö­rer, råd­gi­va­re och do­ma­re i sitt ri­ke att dyr­ka ho­nom ge­nom att fal­la ned på mar­ken och bu­ga när mu­sik­in­stru­men­ten ljöd. Trots ho­ten från den fruk­ta­de ty­ran­nen un­der­kas­ta­de sig de tre unga män­nen in­te den­na o­he­li­ga be­fall­ning, ut­an de för­blev trog­na den en­de san­ne Gu­den. Någ­ra kal­de­is­ka äm­bets­män, som var av­und­sju­ka på de­ras hö­ga ställ­ning, tog till­fäl­let i akt att an­mä­la dem till Ne­bu­kad­nes­sar. Kung­en blev så arg att han het­ta­de upp ug­nen sju gång­er mer än van­ligt och be­ord­ra­de att de tre unga män­nen skul­le kas­tas i den. Ha­nan­ja, As­ar­ja och Mis­hael fram­bar då en öd­mjuk bön till Gud i he­la det heb­re­is­ka fol­kets namn, i vil­ken de be­kän­de si­na fä­ders syn­der och er­kän­de att det var rätt och rik­tigt att de skul­le drab­bas av lands­flykt, av den­na gud­lö­sa ko­nungs miss­han­del och slut­li­gen av el­dens plå­gor. När tjä­nar­na som var sys­sel­sat­ta med att blå­sa upp elds­vå­dan brän­des av den o­ut­härd­li­ga het­tan, steg en äng­el ner i ug­nen och drev ut lå­gan och över­skyl­de de tre he­li­ga yng­ling­ar­na med en stil­la bris och vä­ta som av dagg. De dan­sa­de av gläd­je i el­den runt äng­eln och för­vand­la­de si­na bö­ner till sång­er av tack­sam­het. Ef­ter att först ha å­be­ro­pat Her­rens tre­falt he­li­ga namn bjöd de he­la ska­pel­sen att till­sam­mans med dem lo­va och pri­sa Her­ren i evig­het: äng­lar­na, him­lar­na, ele­men­ten, års­ti­der­na, jor­den, ha­vet och ber­gen, dju­ren och män­ni­skor­na, till och med de rätt­fär­di­ga hä­dan­gång­nas sjä­lar. Ef­ter att ha upp­ma­nat he­la ska­pel­sen namn­gav de sig själ­va som de mins­ta och mest öd­mju­ka och ro­pa­de: “Pri­sa Her­ren, Ha­nan­ja, As­ar­ja och Mis­hael, lov­sjung och upp­höj ho­nom i evig­het, ty han har lå­tit oss und­kom­ma döds­ri­ket och be­fri­at oss ur dö­dens våld, han har räd­dat oss från ug­nens flam­man­de lå­gor, ut ur el­den har han räd­dat oss” (Dan 3:88). På så sätt sam­la­de de all­ting i sin dans kring Guds Ord, som på ett mys­tiskt sätt re­pre­sen­te­ra­des av den äng­el som kom ner i el­den i mänsk­lig ge­stalt för att räd­da dem. Ne­bu­kad­nes­sar själv såg ho­nom när han böj­de sig över ug­nen och kän­de igen ho­nom, vil­ket var en för­aning om hed­ning­ar­nas om­vän­del­se: “Nu ser jag fy­ra män gå lö­sa och le­di­ga in­ne i el­den, helt o­skad­da. Och den fjär­de ser ut som en gu­da­son”, sa­de han (Dan 3:25). Han lät häm­ta ut de unga män­nen och kon­sta­te­ra­de, till­sam­mans med al­la hans hov­män, att el­den in­te ha­de haft nå­gon ver­kan på dem och att den in­te ens ha­de läm­nat mins­ta lukt ef­ter sig. Kung­en pri­sa­de där­för Her­ren och åter­in­sat­te Ha­nan­ja, As­ar­ja och Mis­hael till si­na äm­be­ten, och han be­ord­ra­de att al­la som vå­ga­de hä­da Is­ra­els Gud skul­le dö­das.

Sam­ma år ha­de Ne­bu­kad­nes­sar än­nu en skräm­man­de dröm som en­dast Da­ni­el kun­de tol­ka, med hjälp av den He­li­ge An­de, och som gick i upp­fyl­lel­se ba­ra tolv må­na­der se­na­re. Ef­ter­som härs­ka­ren var så hög­fär­dig i sin makt och prakt, tuk­ta­de Gud ho­nom o­me­del­bart och slog ned ho­nom som det träd han ha­de sett i sin dröm. Han blev ga­len och ri­ket togs i­från ho­nom. Han drevs ut ur män­ni­skor­nas säll­skap och vand­ra­de om­kring bland mar­kens djur, tills han öd­mju­ka­de sig, be­kän­de sin skuld och bad till Her­ren. Där­ef­ter åter­fick han sitt kunga­dö­me un­der sju år.

Ef­ter Ne­bu­kad­nes­sars död (år 562 f.Kr.) och den ka­la­ba­lik som följ­de, över­gick kunga­dö­met slut­li­gen till Balt­ha­zar (548-539). En dag höll han en stor fest och lät si­na gäs­ter dricka ur de he­li­ga kärl som stu­lits från temp­let i Je­ru­sa­lem. När de höll på att skå­la för de fals­ka av­gu­dar­na, dök plöts­ligt en män­ni­sko­hand upp och skrev en gåt­full in­skrip­tion på väg­gen med sitt fing­er. Det­ta för­vå­na­de kung­en och hans gäs­ter. Da­ni­el var åter­i­gen den en­de som kun­de ty­da det som skett och där­med av­slö­ja för Balt­ha­zar att hans re­ge­rings­tid var nä­ra sitt slut. Sam­ma natt mör­da­des den kal­de­is­ka kung­en, och me­dern Da­reja­vesh tog mak­ten (Dan 6:1 LXX).

Den till­fånga­tag­ne Da­ni­el, som var klo­ka­re och mer be­römd än al­la mäk­ti­ga män bland me­der­na och per­ser­na, blev av den nya härs­ka­ren satt till her­re över al­la im­pe­ri­ets sa­t­ra­per. Al­la hans många he­ders­be­ty­gel­ser gjor­de and­ra högt upp­sat­ta män av­und­sju­ka, och de för­sök­te hit­ta en an­led­ning att an­kla­ga ho­nom. Ef­ter­som de kän­de till hans from­het upp­ma­na­de de kung­en att ut­fär­da ett på­bud som för­bjöd ho­nom från att un­der tret­tio da­gar be till nå­gon, gud el­ler män­ni­ska, för­utom kung­en. Den som bröt mot på­bu­det skul­le straf­fas med dö­den. Da­ni­el, som var o­rubb­lig i sin kär­lek till Gud och sin tro­het mot la­gen, upp­hör­de in­te att föl­ja sin bö­ne­re­gel. Han vän­de sig tre gång­er om da­gen mot Je­ru­sa­lem i bön ut­an att ens för­sö­ka göm­ma sig. Sam­ti­digt som han be­und­ra­de Da­ni­els from­het tving­a­de Da­reja­vesh med tungt hjär­ta att ge­nom­fö­ra vad han be­slu­tat ge­nom si­na egna de­kret. När den­ne, hans högs­te mi­nis­ter, an­mäl­des till ho­nom av de and­ra äm­bets­män­nen var han tvung­en att lå­ta kas­ta ho­nom i le­jon­g­ro­pen. Men även den­na gång sän­de Gud sin äng­el för att täp­pa till le­jo­nens gap. När kung­en, som var plå­gad av ång­est och ång­er, ti­digt på mor­go­nen lät lyf­ta upp sten­plat­tan som stäng­de gro­pen, blev han för­vå­nad över att se Da­ni­el sit­ta mitt bland de vil­da dju­ren. Le­jo­nen strök sig kring ho­nom, vif­ta­de med svan­sen och kom för att bli smek­ta, som om de vil­le un­der­kas­ta sig en ny Adam. Da­reja­vesh häm­ta­de upp pro­fe­ten, gav ho­nom äm­be­tet till­ba­ka och lät hans bak­ta­la­re slu­kas av le­jo­nen i hans stäl­le.

I Ba­by­lon var Da­ni­el in­te rädd för att vi­sa på av­gu­de­ri­ets falsk­het för kung­en. Vid ett till­fäl­le av­slö­ja­de han lis­tigt Bel-präs­ter­na, som nat­te­tid gick ge­nom en un­der­jor­disk gång till av­gu­das­ta­tyn för att äta de of­fer som pla­ce­ra­des där och på så sätt få det att se ut som om av­gu­den var le­van­de. Han dö­da­de ock­så en dra­ke, som Ba­by­lo­ni­er­na dyr­ka­de som en gud, ut­an att ens an­vän­da nå­got va­pen, vil­ket vi­sa­de dem hur löj­ligt det var att dyr­ka ett djur ut­an an­led­ning. Men kaldé­er­na blev ra­san­de och kräv­de att kung­en skul­le straf­fa sin skydds­ling. Da­ni­el kas­ta­des för and­ra gång­en till le­jo­nen, vil­ka ej hel­ler den­na gång ska­da­de pro­fe­ten. Un­der sin tid i le­jon­g­ro­pen fick han be­sök av pro­fe­ten Ha­backuk [2 dec], vil­ken på ett mi­ra­ku­löst sätt för­des av en äng­el från Judé­en på ett ögon­blick, och som bjöd ho­nom nå­got att äta. På så sätt vi­sa­de Gud syn­ner­li­gen liv­fullt sin om­sorg om si­na trog­na tjä­na­re.

Som ut­tol­ka­re av dröm­mar och vi­sio­ner fick Da­ni­el ock­så uppen­ba­rel­ser från Gud om den sis­ta ti­den. Un­der Balt­ha­zars förs­ta re­ge­rings­år såg han fy­ra enor­ma djur dy­ka upp, som re­pre­sen­te­ra­de de sto­ra hed­nis­ka ri­ke­na som slu­ka­de mänsk­lig­he­ten. Det förs­ta dju­ret, som lik­na­de ett le­jon med örn­ving­ar, re­pre­sen­te­ra­de det ba­by­lo­nis­ka ri­ket. Det and­ra, som lik­na­de en björn, me­der­nas ri­ke. Ef­ter det kom en le­o­pard, sym­bol för det per­sis­ka ri­ket, vil­ket snart er­sat­tes av det fjär­de dju­ret med tio horn: de gre­kis­ka ri­ke­na un­der Alex­ander den sto­re (336-323 f.Kr.) och hans ef­ter­föl­ja­re. Pro­fe­ten Da­ni­els bok, som se­na­re be­kräf­ta­des av Jo­han­nes Uppen­ba­rel­se­bok, gav allt­så en hem­lig­hets­full för­ut­sä­gel­se om ti­dens slut. När o­rätt­vi­san har nått sin höjd­punkt på jor­den och den gre­kisk-ro­mers­ka ci­vi­li­sa­tio­nens tio sym­bo­lis­ka ri­ken har or­sa­kat re­vo­lu­tio­ner, krig och o­e­nig­het då de härs­kat över mänsk­lig­he­ten, då kom­mer An­ti­krist att upp­stå, den man som i sig själv kom­mer att sam­man­fat­ta all Sa­tans onds­ka och som ge­nom si­na lögn­ak­ti­ga ord och fals­ka un­der­verk kom­mer att få sig själv att bli dyr­kad som Gud. I en vi­sion un­der vil­ken han för­flyt­ta­des and­li­gen till den tid då all­ting är full­bor­dat, såg Da­ni­el Guds tron som en elds­lå­ga kom­ma fram, och Gud Fa­dern, i skep­nad av “den Gam­le av da­gar”, klädd i vitt och ly­san­de av ljus, sit­ta där för att dö­ma var­je män­ni­ska en­ligt de böck­er som öpp­na­des, och för att dö­ma värl­den. Ef­ter den slut­li­ga stri­den med An­ti­krist kas­ta­des den­ne upp­rors­ma­ka­re i den evi­ga el­den, och Män­ni­sko­so­nen, en fö­re­bild av vår Her­re Je­sus Kris­tus, för­des till Fa­derns tron, bu­ren av äng­lar, för att från Gud ta emot furs­ten­dö­me, makt, här­lig­het och evigt kunga­dö­me över al­la folk, stam­mar och tungo­mål, i him­len, på jor­den och un­der jor­den. På så sätt kom­mer he­la uni­ver­sum att få ve­ta att han är Her­ren, Guds Son, Guds först­föd­de fö­re al­la ska­pel­ser, och att han har åter­upp­rät­tat vår för­där­va­de mänsk­li­ga na­tur ge­nom att bli den “först­föd­de från de dö­da” och ge­nom att i sin kropp uppen­ba­ra först­lings­fruk­ten av vår upp­stån­del­se och evi­ga här­lig­het (Dan 7).

I se­na­re vi­sio­ner gav Gud Da­ni­el yt­ter­li­ga­re de­tal­jer om de kom­man­de ti­der­na, sär­skilt om An­tio­kos Epi­fa­nes (175-164 f.Kr.) ty­ran­nis­ka sty­re. Den­ne som själv var en pro­fe­tisk ge­stalt för An­ti­krist, vil­ken skul­le gö­ra slut på off­ren och till­bed­jan av Her­ren och pla­ce­ra “för­öd­el­sens styg­gel­se” i Guds eget tem­pel (Dan 9:27). På upp­drag av är­ke­äng­eln Ga­bri­el för­ut­spåd­de Da­ni­el att fol­ket skul­le åter­vän­da till Je­ru­sa­lem ef­ter sju veck­or, det vill sä­ga ef­ter 49 år. Han med­de­la­de ock­så att Es­ra, Josua och Serub­ba­bel skul­le föra fol­ket till­ba­ka från ex­i­len och åter­upp­rät­ta till­bed­jan av Gud i Je­ru­sa­lem (Es­ra 3:8), som ett teck­en på den slut­li­ga åter­upp­rät­tel­sen av he­la mänsk­lig­he­ten ge­nom den san­ne Mes­si­as, Kris­tus, 62 veck­or se­na­re, det vill sä­ga 434 år (Dan 9:26).

Un­der Ky­ros tred­je år an­sågs Da­ni­el, högt äls­kad av Gud, ef­ter att ha fas­tat i tre veck­or, vär­dig att få se Ord­et själv i form av en man klädd i lin­ne, med “ett bäl­te av guld från Ufas runt mid­jan. Hans kropp var som av kry­so­lit, hans an­sik­te som en blixt, hans ögon som elds­lå­gor och hans ar­mar och ben som glän­san­de kop­par. Lju­det av hans ord var som ett väl­digt dån” (Dan 10:5-6). Pro­fe­ten blev för­skräckt och föll till mar­ken och skul­le ha gett upp an­dan om in­te Her­rens äng­el ha­de trös­tat och stärkt ho­nom, in­nan han be­rät­ta­de vad som skul­le hän­da här­näst: kri­gen mel­lan Alex­anders ef­ter­föl­ja­re och An­tio­kos Epi­fa­nes för­föl­jel­se, vil­ket var en fö­re­bild för den slut­li­ga pröv­ning­en av de rätt­fär­di­ga som är in­skriv­na i Li­vets bok vid ti­den för An­ti­krists fram­trä­dan­de. Tyd­li­ga­re än för nå­gon an­nan pro­fet uppen­ba­ra­de Gud för Da­ni­el om den sis­ta da­gen att de “som so­ver i mul­len ska vak­na, någ­ra till evigt liv och and­ra till för­akt och evig skam” (Dan 12:2), och att de rätt­fär­di­ga kom­mer att strå­la i si­na krop­par som so­len i sin glans. När pro­fe­ten vil­le ve­ta när allt det­ta skul­le ske sva­ra­de Her­ren ho­nom: “Gå, Da­ni­el, för des­sa ord ska för­bli göm­da och för­seg­la­de till den sis­ta ti­den. Många ska bli re­na­de och tvät­ta­de och lutt­ra­de … Men gå du bort tills slu­tet kom­mer. Se­dan du har vi­lat ska du upp­stå och få din lott vid da­gar­nas slut” (Dan 12:9-19; 13). Den he­li­ga pro­fe­ten dog i frid, åt­tio år gam­mal, två år ef­ter att hans folk åter­vänt till si­na fä­ders land (om­kring år 534-530 f.Kr.). De tre unga män­nen som­na­de ock­så in i lugn och ro och en­ligt tra­di­tio­nen var de till­sam­mans med Da­ni­el bland de rätt­fär­di­ga som upp­stod från de dö­da vid Kris­ti kors­fäs­tel­se (jfr. Matt 27:52-53).