Porfyrios av Kavsokalyvia

Vår vördnadsvärde fader Porfyrios av KavsokalyviaVår vördnadsvärde fader Porfyrios av Kavsokalyvia

• Andra December
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Por­fy­ri­os av Kavso­ka­ly­viaVår vörd­nads­vär­de fa­der Por­fy­ri­os av Kavso­ka­ly­via

Den­na nya stjär­na på hel­go­nens him­mel föd­des den 7:e feb­ru­a­ri 1906 i byn He­li­ge Jo­han­nes av Ka­rys­tia, nä­ra Ali­ve­ri i E­via. Han var det fjär­de bar­net i en fa­milj av fat­ti­ga men from­ma bön­der. Por­fy­ri­os far ha­de rest till Ame­ri­ka för att ar­be­ta med byg­gan­det av Pa­na­ma­ka­na­len. Där­för fick han slu­ta grund­sko­lan in­nan han ha­de gått ut and­ra året, så att han kun­de ta hand om fa­mil­jens får. En­sam i ber­gen läs­te han om den he­li­ge Jo­han­nes Kal­ly­vi­tes liv [15 jan]. Det­ta hel­gon ha­de gett upp allt för att föl­ja Kris­tus, och Por­fy­ri­os dröm­de om att föl­ja hans ex­em­pel. Ef­ter att ha ar­be­tat en kort tid i en kol­gru­va fick han an­ställ­ning i en livs­me­dels­af­fär, först i Chal­kis och se­dan i Pi­re­us, men hans tan­kar kret­sa­de stän­digt kring det he­li­ga ber­get At­hos. Ef­ter fle­ra miss­lyck­a­de för­sök lyck­a­des han ta sig i land på halv­ön. Trots sin unga ål­der kun­de han ta sig in på At­hos tack va­re en vörd­nads­värd munk, fa­der Pan­te­le­i­mon, som pre­sen­te­ra­de ho­nom som sin bror­son för myn­dig­he­ter­na (år 1918).

Han blev lär­junge till den­ne älds­te, vil­ken bod­de med sin bror Jo­han­ni­ki­os i He­li­ge Ge­or­gi­os cell i ske­ten Kavso­ka­ly­via. Den unge poj­ken äls­ka­de upp­rik­tigt si­na två älds­te och gjor­de med gläd­je allt de bad ho­nom om, och han an­såg att de­ras till­rät­ta­vis­ning­ar var till hans and­li­ga nyt­ta. Han lev­de som en äng­el, fri från al­la be­kym­mer: “Jag ha­de ing­et in­tres­se av värl­den, och jag äls­ka­de Kris­tus av he­la mitt hjär­ta… Det var ett liv i gläd­je”, skrev han i sin själv­bi­o­gra­fi. Han gick bar­fo­ta, sov med en en­da filt och fönst­ret öp­pet, även på vin­tern, bar ved från sko­gen och jord till te­ras­ser­na i de­ras fat­ti­ga cell, sjöng psal­mer, styck­en ur e­van­ge­li­er­na och kyrk­li­ga hym­ner, ut­an att för ett en­da ögon­blick ge ut­rym­me för syss­lo­lös­het.

Ef­ter att ha vi­sat så­da­na mo­nas­tis­ka dyg­der vig­des han till munk vid sex­ton års ål­der och väx­te sta­digt i sin kär­lek till Kris­tus. En dag 1923, när de två älds­te var bort­res­ta, gick han ti­digt till ske­tens kyr­ka för att del­ta i den gu­dom­li­ga li­tur­gin. Han sat­te sig i ett hörn för att be. Då såg han en gam­mal rysk ere­mit, fa­der Di­mas, an­län­da och när den­ne trod­de att han var en­sam bör­ja­de han be, gjor­de många dju­pa bug­ning­ar, av­brut­na en­bart av ex­ta­tis­ka bö­ner. Den unge mun­ken greps av be­und­ran och för­ena­de sin bön med den gam­le man­nens, hans hjär­ta fyll­des av gu­dom­lig kär­lek och han kän­de plöts­ligt ett im­ma­te­ri­ellt ljus kom­ma ut från den gam­le man­nen och tränga in i hans bröst. När kyr­kan öpp­na­des gick han in till­sam­mans med fa­der Di­mas, som in­te ha­de märkt att han var där, och han upp­lev­de he­la li­tur­gin som om han för­flyt­tats till him­len. Det var då han fick den and­li­ga klar­sy­nens och den in­re bö­nens nå­de­gå­vor, och så snart han åter­vän­de till cel­len “såg” han si­na äld­re i sitt in­re när de åter­vän­de, fast­än de fort­fa­ran­de var långt bor­ta i sko­gen.

Även om han in­te fäs­te nå­gon sär­skild vikt vid den­na nå­de­gå­va, vil­ken han be­trak­ta­de som en fri gå­va från Gud, för­änd­ra­de den än­då hans liv full­stän­digt. Han fyll­des av en över­na­tur­lig gläd­je, och hans in­tel­lek­tu­el­la för­må­ga och skär­pan i al­la hans sin­nen tio­fal­di­ga­des, till den grad att han kun­de re­ci­te­ra långa av­snitt i Skrif­ten ut­an­till och tränga in i ska­pel­sens hem­lig­he­ter: han kän­de igen fåg­lar på de­ras rös­ter, kän­de dof­ten av blom­mor och träd på långa av­stånd, ta­la­de med klip­por­na som be­rät­ta­de för ho­nom om hän­del­ser som de ha­de be­vitt­nat un­der år­hun­dra­de­na, och så vi­da­re.

Men en reg­nig dag, när han var ute och sam­la­de snig­lar i ber­gen, blev han för­kyld och den fuk­ti­ga säck­en på hans rygg gjor­de att han drab­ba­des av lung­säcks­in­flam­ma­tion, så svår att han med nöd och näp­pe und­kom dö­den. Han fick skick­as till­ba­ka till sin by för att åter­häm­ta sig (år 1925). Ef­ter att ha åter­fått sin styr­ka åter­vän­de han till ber­get At­hos, men fle­ra åter­fall tving­a­de hans älds­te att be­slu­ta att skicka ho­nom per­ma­nent till klost­ret He­li­ge Charalam­pos i Lef­kos på E­via, för att hit­ta ett mer gynn­samt kli­mat. Där träf­fa­de han är­ke­bis­ko­pen av Ber­get Si­nai, Por­fy­ri­os I­II, som im­po­ne­ra­des av hans dyg­der och klar­syn, och som präst­vig­de ho­nom vid tju­go års ål­der (1927). Ett år se­na­re gav den lo­ka­la bis­ko­pen ho­nom sin kyrk­li­ga väl­sig­nel­se att hö­ra bikt.

Från den stun­den äg­na­de den unge präs­ten si­na da­gar, och of­ta en stor del av nat­ten, åt att ta emot de tro­en­de, för vil­ka han of­ta av­slö­ja­de de­ras syn­der in­nan de be­kän­de dem och som han be­fri­a­de från de­ras fy­sis­ka el­ler and­li­ga sjuk­do­mar. Nät­ter­na till­bring­a­de han i en hyd­da som han ha­de byggt åt sig själv i ett träd, för att be ut­an dis­trak­tio­ner. Han lev­de på det­ta sätt i ar­ton år och för­med­la­de Guds nåd och kär­lek till män­nins­kor­na i om­rå­det. När He­li­ge Charalam­pos om­vand­la­des till ett kvin­no­klos­ter flyt­ta­de han till det över­giv­na klost­ret He­li­ge Ni­ko­las i Bathia på E­via, där han stan­na­de i tre år fram till and­ra världs­kri­gets ut­brott (år 1940).

Ef­ter­som han vil­le va­ra nä­ra de sju­ka och plå­ga­de ut­sågs han till ka­plan i He­li­ge Ge­ra­si­mos ka­pell på Po­li­kli­nik-sjuk­hu­set i A­ten. Han lev­de i hjär­tat av hu­vud­sta­den, i myll­ret på O­mo­no­ia-tor­get som om han be­fann sig i det he­li­ga ber­gets öken. I tret­tio­tre år tjänst­gjor­de han bland de sju­ka, som han be­sök­te dag­li­gen ef­ter li­tur­gin, och han lev­de för al­la de plå­ga­de sjä­lar som kom till ho­nom. “Jag äls­ka­de al­la, jag led för al­la, jag blev rörd av allt”, skrev han.

Han an­vän­de dis­kret sin and­li­ga klar­syn för att inge för­tro­en­de hos de män­nins­kor som kom till ho­nom och av­slö­ja­de of­ta för dem he­la de­ras ti­di­ga­re liv och de syn­der som de ha­de glömt. Lä­kar­na på kli­ni­ken var för­vå­na­de över de he­lan­den som äg­de rum ef­ter att fa­der Por­fy­ri­os ha­de bett för de sju­ka. De frå­ga­de ho­nom of­ta om råd, och det var in­te o­van­ligt att han kor­ri­ge­ra­de de­ras dia­gno­ser och på så sätt vi­sa­de sin dju­pa me­di­cins­ka kun­skap. Han hjälp­te de dö­en­de och av­värj­de ge­nom si­na bö­ner de mör­ka moln som han såg hänga över hu­vu­det på någ­ra av dem.

Ef­ter­som hans mag­ra lön in­te räck­te till för att för­sör­ja fa­mil­jen i E­via, ar­be­ta­de han ock­så med o­li­ka små­jobb, som till ex­em­pel att vä­va. Han bör­ja­de se­dan till­ver­ka rö­kel­se av ex­cep­tio­nell kva­li­tet, som in­ne­höll mer än fem­tio a­ro­ma­tis­ka äm­nen, vil­ka han kun­de ur­skil­ja.

Från 1955 hyr­de han en eko­no­mi­bygg­nad av klost­ret Pen­té­li i Kal­li­sia, på slutt­ning­ar­na av ber­get Pen­te­li­kon. Där plan­te­ra­de han många träd, od­la­de grön­sa­ker med sin fa­milj och höll även fjä­der­fä. Allt det­ta gjor­de han för att få ihop de peng­ar som be­höv­des för att grun­da ett klos­ter för si­na and­li­ga dött­rar som vil­le bli nun­nor. Till det­ta klos­ter skul­le al­la li­dan­de väl­kom­nas. Så små­ning­om tog hans and­li­ga barn för va­na att sam­las i Kal­li­sia.

Ef­ter att ha gått i pen­sion 1970 flyt­ta­de han till Kal­li­sia, men fort­sat­te att ar­be­ta del­tid på po­li­kli­ni­ken. Han fort­sat­te med sitt klos­ter­pro­jekt och bör­ja­de le­ta ef­ter en mer gynn­sam plats. Ef­ter myck­et sö­kan­de och bö­ner val­de han en väl ex­po­ne­rad kul­le i Mi­lé­si, cir­ka fyr­tio ki­lo­me­ter från A­ten, i Oro­pos-re­gi­o­nen, där han tack va­re sin nå­de­gå­va upp­täckt en un­der­jor­disk vat­ten­å­der. För att kun­na föl­ja bygg­nads­ar­be­tet flyt­ta­de han 1980 till en tomt som skul­le bli en eko­no­mi­bygg­nad till klost­ret. Han bod­de först i en hus­vagn, se­dan i en hyd­da med vind­skydd och slut­li­gen i en cell. Det var här som han un­der res­ten av sitt liv tog emot ett stän­digt ökan­de an­tal be­sö­ka­re, trots de många sjuk­do­mar som han drab­bats av.

Mot slu­tet av sin tjänst­gö­ring på po­li­kli­ni­ken för­de en all­var­lig njur­sjuk­dom ho­nom nä­ra dö­dens rand, ef­ter­som han ha­de för­dröjt sin ope­ra­tion för att in­te av­bry­ta sin tjänst i sjuk­hu­sets ka­pell. Trots lä­kar­nas dia­gnos väck­tes han till liv av Gud och fort­sat­te sin tjänst på po­li­kli­ni­ken och Kal­li­sia i tre år till. År 1978 drab­ba­des han av en hjärt­at­tack och ef­ter att ha lagts in på sjuk­hus till­bring­a­de han näs­tan ett år i lä­gen­he­ter hos o­li­ka and­li­ga barn i A­ten. Så snart han åter­häm­tat sig fick han ve­ta att en can­cer­tu­mör ha­de ut­veck­lats i hans hy­po­fys. Han tack­a­de Gud för att Her­ren ha­de be­sva­rat den bön han ha­de bett när han var sex­ton år, att han skul­le drab­bas av can­cer, så att han kun­de ge Gud ära i sin smär­ta. Tu­mö­ren tryck­te på hans vänst­ra öga, vil­ket kräv­de en ope­ra­tion för grå starr. På grund av ett miss­tag för­lo­ra­de han sy­nen på det­ta öga, och de hö­ga do­ser kor­ti­son som han se­dan in­ji­ce­ra­des med or­sa­ka­de blöd­ning­ar i ma­gen, så att han var nä­ra dö­den en tred­je gång. Han led ock­så av ett sår på tolv­fing­er­tar­men, ett smärt­samt ljumsk­bråck, her­pes i an­sik­tet, kro­nisk bron­kit och hu­dir­ri­ta­tion på han­den, och blev grad­vis helt blind. Han ut­här­da­de li­dan­det ut­an att nå­gon­sin kla­ga och bru­ka­de sä­ga: “Jag har myck­et ont, jag li­der myck­et, men min sjuk­dom är myck­et vack­er: jag kän­ner den som Kris­ti kär­lek.”

Me­dan hans häl­sa sta­digt för­säm­ra­des och smär­tan in­te läm­na­de ho­nom nå­gon ro, väx­te hans and­li­ga ar­be­te i pro­por­tion, en­ligt de ord som uppen­ba­ra­des för a­pos­teln: “kraf­ten full­kom­nas i svag­het” (2 Kor 12:9). Från och med den­na tid spreds ryk­tet om hans nå­de­gå­vor och de mi­rak­ler han ut­för­de ge­nom sin bön vi­da om­kring. Män­ni­skor från al­la sam­hälls­skikt lock­a­des till ho­nom, och de kun­de vän­ta i tim­mar ut­an­för dör­ren till hans cell. Han tog emot al­la med sam­ma en­kel­het och mild­het, och vi­sa­de sär­skild för­kär­lek för för­här­da­de syn­da­re och upp­ro­ris­ka ung­do­mar, ut­an att ta il­la upp av de­ras kläd­sel el­ler pro­vo­ce­ran­de ord. Så snart nå­gon kom till ho­nom tog den gam­le man­nen, blind men med ett ly­san­de an­sik­te, de­ras hand­led, som för att kän­na de­ras puls, och “såg” se­dan, som i en and­lig rönt­gen, de­ras psy­ko­so­ma­tis­ka till­stånd och he­la de­ras liv. På så vis kun­de han av­slö­ja bort­glöm­da hän­del­ser från de­ras ung­dom för dem, hän­del­ser som ut­gjor­de or­sak till de pro­blem som be­kym­ra­de dem här och nu. Lik­som ti­di­ga­re an­vän­de han ald­rig des­sa nå­de­gå­vor för att få­fängt fram­hä­va sig själv, ut­an för att föra män­ni­skor till Kris­tus, be­fäs­ta dem i tron och in­om dem tän­da den gu­dom­li­ga kär­le­kens lå­ga. Även när han an­vän­de si­na gå­vor för att uppen­ba­ra vat­ten­käl­lor på av­stånd, el­ler för att ge ma­te­ri­ell hjälp till män­ni­skor som bad om det, var det all­tid för and­li­ga syf­ten. Ju fler teck­en på gu­dom­lig nåd, des­to dju­pa­re sjönk han ner i öd­mjuk­he­tens av­grund och be­trak­ta­de sig själv som den störs­te av syn­da­re.

Många mi­rak­ler ut­för­des i när­he­ten av hans bo­ning: män­ni­skor som led av can­cer och o­bot­li­ga sjuk­do­mar, ut­döm­da av läke­kons­ten, åter­fick sin häl­sa; be­sat­ta be­fri­a­des; psy­kiskt sju­ka åter­fick ett nor­malt liv; o­frukt­sam­ma kvin­nor fick barn; a­te­is­ter och de som tyng­des av all­var­li­ga syn­der fann vä­gen till­ba­ka till kyr­kan och ett mo­ra­liskt liv. Han bad om fräls­ning och he­lan­de för al­la som kom till ho­nom, och av­slö­ja­de för dem Guds kär­leks hem­lig­he­ter, men er­kän­de att han skäm­des för att be för sig själv.

Han av­stod från att dö­ma nå­gon och be­to­na­de all­tid det som var po­si­tivt hos män­ni­skor. Han var var­ken fö­re­skri­van­de el­ler auk­to­ri­tär, ut­an vi­sa­de o­änd­lig öm­het, tå­la­mod och mått­full­het, och nöj­de sig med att blott fö­re­slå för si­na and­li­ga barn vad de skul­le gö­ra för att när­ma sig Kris­tus, och om de in­te för­stod för­blev han tyst. O­ut­trött­ligt upp­ma­na­de han si­na å­hö­ra­re att äls­ka Kris­tus med ord vär­di­ga de störs­ta hel­go­nen:

Vi mås­te kän­na att Kris­tus är vår bro­der, vår vän, att han äls­kar oss, att han tar emot oss med öm­het och kär­lek och att han för­lå­ter oss. Syn­den får in­te skil­ja oss från Kris­tus… För­hål­lan­det till Kris­tus är ga­len kär­lek; det är en­tu­si­asm; det är en läng­tan ef­ter det gu­dom­li­ga. Kris­tus är allt. Han är vår gal­na kär­lek. Han är käl­lan till gläd­je. Den gu­dom­li­ga nå­den upp­hör ald­rig att knacka på vår själs dörr. Den vän­tar stän­digt på att vi ska öpp­na dör­ren så att den kan kom­ma till vårt törs­ti­ga hjär­ta och fyl­la det; men den kan in­te kom­ma in förr­än det är fyllt med öd­mjuk­het och o­själ­visk­het. När Kris­tus kom­mer in i ditt hjär­ta för­änd­ras li­vet… Han ger dig fri­he­tens gå­va. Du öns­kar in­te läng­re nå­got an­nat; du för­blir i frid. Du blir en an­nan män­ni­ska. Du le­ver över­allt, var­helst Kris­tus är. Du le­ver i stjär­nor­na, i det o­änd­li­ga, i him­len med äng­lar­na, med hel­go­nen, på jor­den med män­ni­skor, med väx­ter, med djur, med al­la, med allt. Där Kris­ti kär­lek finns för­svin­ner en­sam­he­ten. Du är i frid, i gläd­je, i upp­fyl­lel­se. Det finns in­te läng­re nå­gon sorg, sjuk­dom, an­spän­ning, ång­est, dys­ter­het el­ler hel­ve­te. Kris­tus är ab­so­lut det bäs­ta vi kan öns­ka oss, det mes­ta vi kan be­gä­ra, det högs­ta. Allt som är jor­diskt är änd­ligt; Guds kär­lek är o­änd­lig… Äls­ka där­för Kris­tus och fö­re­dra ing­en­ting fram­för hans kär­lek!

Den­ne man, som le­ver i Kris­tus, le­ver nu över­allt. När han låg sjuk i sin cell kun­de den he­li­ge åld­ring­en fak­tiskt kom­mu­ni­ce­ra med si­na and­li­ga barn på and­ra si­dan jor­den, och hans sam­tal med be­sö­ka­re av­bröts stän­digt av te­le­fon­sam­tal från värl­dens al­la hörn. Han var all­tid på gott hu­mör och kun­de sam­ta­la med psy­ko­lo­ger och pe­da­go­ger om hu­man­ve­ten­ska­per­nas bi­drag till for­man­det av den and­li­ga män­ni­skan, lik­som med fy­si­ker och ast­ro­no­mer om de se­nas­te upp­täck­ter­na in­om de­ras om­rå­den, men det var fram­för allt i me­di­cinsk kun­skap som han ut­märk­te sig.

Trots att han var blind följ­de han med sin and­li­ga syn byg­gan­det av kyr­kan i Kris­ti för­kla­rings klos­ter. Han gav råd till ar­be­tar­na om vil­ka me­to­der som skul­le an­vän­das, men hans tan­kar var he­la ti­den rik­ta­de mot det he­li­ga ber­get, där han öns­ka­de av­slu­ta sin jor­dis­ka vis­tel­se i frid. År 1985 fick han en väl­sig­nel­se från Sto­ra Lav­rans klos­ter att be­bo He­li­ga Ge­or­gi­os kel­lia, där han en gång ha­de bör­jat sitt klos­ter­liv. Han sän­de dit fem av si­na lär­jung­ar och ef­ter pings­ten 1991 an­slöt han till dem. Fram­för sin öpp­na grav dik­te­ra­de han för dem sitt tes­ta­men­te, i vil­ket han på ett en­kelt och rö­ran­de sätt upp­ma­na­de si­na and­li­ga barn att äls­ka Gud. På upp­ma­ning av si­na and­li­ga barn gjor­de han yt­ter­li­ga­re två kor­ta be­sök i A­ten, men åter­vän­de snart till det he­li­ga ber­get, och det var om­gi­ven av si­na lär­jung­ar som han till­bring­a­de si­na sis­ta ögon­blick i bön. Strax in­nan han gav upp an­dan, i gry­ning­en den 2 de­cem­ber 1991, ut­ta­la­de han de ord som sam­man­fat­ta­de he­la hans tjänst: “För att de al­la skall va­ra ett” (Joh 17:11). Han be­grav­des näs­ta dag av si­na lär­jung­ar. De var en­sam­ma och till­kän­na­gav hans död ef­ter be­grav­nings­guds­tjäns­ten. Ef­ter tre år flyt­ta­de mun­kar­na hans dyr­ba­ra kvar­le­vor till en o­känd plats i sko­gen, i en­lig­het med hel­go­nets be­fall­ning, som öns­ka­de hö­ja sin lov­sång till Gud en­sam, för­lo­rad i sko­gen, likt näk­ter­ga­len han ha­de be­und­rat i sin ung­dom.

Se­dan dess har den he­li­ge Por­fy­ri­os ald­rig upp­hört att ma­ni­fe­ste­ra sin and­li­ga när­va­ro och att ut­fö­ra ett stort an­tal mi­ra­kel, bå­de i Gre­kland och ut­om­lands, för dem som å­kal­lar ho­nom. Det Eku­me­nis­ka pat­ri­ar­ka­tets er­kän­nan­de av hans he­lig­het har väl­kom­nats av den or­to­doxa kyr­kans ple­ro­ma, som för­här­li­gar Gud i si­na hel­gon, i­dag så väl som i gång­na ti­der.