Platon av Sakkoudion

Vår ärevördige fader Platon, igumen på klostret SakkoudionVår ärevördige fader Platon, igumen på klostret Sakkoudion

• Fjärde April
  Vår äre­vör­di­ge fa­der Pla­ton, i­gu­men på klost­ret Sak­kou­di­onVår äre­vör­di­ge fa­der Pla­ton, i­gu­men på klost­ret Sak­kou­di­on

Ef­ter att hans för­äld­rar dött i den pest som här­ja­de i Kon­stan­ti­no­pel med om­nejd år 747 an­för­trod­des den he­li­ge Pla­ton åt en av si­na far­brö­der, ri­kets högs­te skatt­mäs­ta­re. Han fick en ut­märkt ut­bild­ning och vi­sa­de för­vå­nans­vär­da för­må­gor som stads­tjäns­te­man. In­fly­tes­ri­ka och mäk­ti­ga män­ni­skor sök­te där­för hans säll­skap. Själv kän­de han dock ing­et an­nat än av­sky för världs­li­ga re­la­tio­ner och det lätt­sin­ni­ga li­vet i des­sa kret­sar. Så of­ta han kun­de gick han där­för till kyr­kor och klos­ter för att be. Till slut seg­ra­de hans kär­lek till Gud över värl­dens lock­el­ser. Han fri­gav si­na sla­var och de­la­de ut sin sto­ra för­mö­gen­het till de fat­ti­ga ef­ter att ha för­sett si­na två syst­rar med hem­gift, och gav sig i­väg till Olym­pen i Bit­hy­ni­en i säll­skap med en en­da tjä­na­re. När de kom till en grot­ta bad Pla­ton sin föl­je­sla­ga­re att klip­pa av ho­nom hå­ret. Där­på byt­te de klä­der: Pla­ton gav tjä­na­ren si­na dyr­ba­ra klä­der och i­kläd­de sig den­nes enk­la­re plagg. På det­ta vis vand­ra­de han se­dan till Sym­bo­lon­klost­ret. Dess ab­bot och grun­da­re, The­oktis­tos, var först mot­vil­lig att ta emot den­ne a­ris­to­krat som mås­te va­rit van vid ett liv i be­kväm­lig­het, men han blev snart tvung­en att änd­ra sitt förs­ta in­tryck och det var med be­und­ran som han följ­de den unge mun­kens fram­steg.

Ge­nom att kom­bi­ne­ra sitt full­stän­di­ga av­stånds­ta­gan­de från värl­den (gr. a­po­tit­hé­mi) med en full­kom­lig un­der­kas­tel­se un­der sin and­li­ge fa­der (gr. hu­po­tit­hé­mi) å­tog sig Pla­ton med den­nes väl­sig­nel­se de svå­ras­te a­ske­tis­ka syss­lor­na. Han tog med gläd­je upp sitt kors för att dö i Kris­ti ef­ter­följd och gjor­de dag­li­ga fram­steg i att be­seg­ra köt­tet. Han hän­gav sig åt va­kor, flö­da­de av tå­rar och väx­te fram­för allt i öd­mjuk­het, vil­ket är grun­den för all dygd. Ge­nom att be­kän­na al­la si­na tan­kar för sin and­li­ge fa­der skyd­da­des han i­från de sna­ror som stolt­he­tens de­mon läg­ger ut. Så­lun­da för­tär­des han av en brin­nan­de öns­kan att full­kom­ligt ef­ter­lik­na Kris­ti öd­mjuk­het och över­gav med gläd­je sin fa­vo­rit­sys­sel­sätt­ning: att ko­pi­e­ra ma­nu­skript. I­stäl­let er­bjöd han sig att tjä­na brö­der­na, och å­tog sig, så snart han blev till­frå­gad, de mest o­tack­sam­ma upp­gif­ter­na, som till ex­em­pel att bä­ra göd­sel el­ler knå­da bröd. För att prö­va ho­nom an­kla­ga­de The­oktis­tos ho­nom i­bland falskt in­för främ­ling­ar och kland­ra­de ho­nom hårt för fel som han var o­skyl­dig till. Pla­ton, som räk­na­de skym­fer­na och smä­del­ser­na som vinst och ära, böj­de då sitt hu­vud och bad tår­ögt om för­lå­tel­se, ut­an att för­sö­ka rätt­fär­di­ga sig.

Des­sa dyg­der gjor­de att han vann sin and­li­ge fa­ders och al­la gud­fruk­ti­ga män­ni­skors till­gi­ven­het. När The­oktis­tos dog var hel­go­net tvung­en att, trots sin egen o­vil­ja, ac­cep­te­ra att bli den­nes ef­ter­trä­da­re (år 770). Den­na upp­hö­jel­se till i­gu­me­na­tet var en möj­lig­het för Pla­ton att gö­ra yt­ter­li­ga­re and­li­ga fram­steg. Han lev­de se­pa­rat och åt råa grön­sa­ker un­der veck­or­na och satt en­dast vid det ge­men­sam­ma mat­bor­det på sön­da­gar­na. Han vi­sa­de ock­så stor mått­full­het när det gäll­de väts­ke­in­tag, och drack ba­ra vat­ten var­an­nan dag, och i­bland en­dast två gång­er i veck­an. På det­ta sätt led­de han sin ge­men­skap ge­nom att va­ra främst i iver för bön och gå fö­re si­na mun­kar då de be­steg kon­temp­la­tio­nens berg. All den tid som han in­te äg­na­de åt bön, äg­na­de han åt att med fin hand­stil ko­pi­e­ra de he­li­ga fä­der­nas trak­ta­ter. På det­ta sätt för­vär­va­de han en ut­märkt kun­skap om kyr­kans tra­di­tion och kun­de på­ver­ka prin­ci­per­na för den klos­ter­form som bli­vit nöd­vän­dig på grund av de stör­ning­ar som ha­de åt­följt ikon­o­klas­men.

Vid ti­den för Kon­stan­tin V Ko­pro­ny­mos för­föl­jel­se (år 780) res­te Pla­ton till Kon­stan­ti­no­pel, där han väl­kom­na­des av si­na när­mas­te som om han ha­de åter­upp­stått från de dö­da. Hans a­ske­tis­ka ut­se­en­de, hans mild­het och hans ord, ful­la av e­van­ge­li­ets kraft, gjor­de ho­nom till en mag­net för al­la from­ma i hu­vud­sta­den. Han gjor­de sig till “allt för al­la,” likt en ny a­pos­tel. Han kor­ri­ge­ra­de dem som ha­de gått vil­se i vil­lo­lä­ra, in­spi­re­ra­de män och kvin­nor till kysk­het, ma­na­de unga män­ni­skor till jung­fru­lig­het, trös­ta­de de be­drö­va­de, för­so­na­de dem som var splitt­ra­de, gjor­de sig till sjä­lar­nas lä­ka­re och råd­gi­va­re till dem som an­för­trotts an­svar, och in­spi­re­ra­de al­la till strä­van ef­ter full­kom­lig­het. På så sätt lock­a­de han sin sys­ter The­oktis­te med sin ma­ke Fo­ti­nos, de­ras tre sö­ner till klos­ter­li­vet: The­o­do­ros [11 no­vem­ber], Jo­sef [14 ju­li], E­ut­hy­mi­os, samt de­ras dot­ter, samt Fo­ti­nos brö­der och många av de­ras vän­ner. Ef­ter att ha tack­at nej till möj­lig­he­ten att le­da ett klos­ter i hu­vud­sta­den och bli met­ro­po­lit i Ni­ko­me­dia, drog sig he­li­ge Pla­ton till­ba­ka med si­na nä­ra till fa­mil­je­god­set Sak­kou­di­on, som de om­vand­la­de till ett ce­no­bi­tiskt klos­ter. Klost­ret, som för­ank­ra­des i de he­li­ga fä­der­nas tra­di­tio­ner, ha­de snart ett hun­dra­tal mun­kar och blev en fö­re­bild för många klos­ter på den ti­den. Brö­der­na lev­de i nä­ra för­e­ning med sin i­gu­men Pla­ton, så­som med­lem­mar­na i krop­pen är för­ena­de med hu­vu­det. Lik­väl läng­ta­de han än­då ef­ter en­sam­het. Ef­ter att ha in­sett den he­li­ge The­o­do­ros ex­cep­tio­nel­la egen­ska­per och för­be­rett ho­nom för upp­gif­ten, över­läm­na­de Pla­ton klost­rets led­ning till ho­nom när han själv blev sjuk, och han drog sig där­ef­ter till­ba­ka för att le­va som ere­mit (år 794). The­o­do­ros för­blev un­der­gi­ven och ly­dig mot sin and­li­ge fa­der, och det var all­tid i hans namn och ge­nom att be om hans bö­ner, även ef­ter Pla­tons död, som han tog till or­da för att un­der­vi­sa si­na lär­jung­ar i ka­te­ke­sen.

Klost­rets frid stör­des ty­värr av den skan­dal som or­sa­ka­des av Kon­stan­tin VI:s äk­ten­skaps­brott med The­o­do­te, en hov­dam hos hans mor och tilli­ka nä­ra släk­ting till Pla­ton och The­o­do­ros. De två hel­go­nen för­kas­ta­de all räds­la för män­ni­skor och pro­te­ste­ra­de mot kej­sa­rens an­språk på att sät­ta sig över kyr­kans la­gar. Kej­sa­ren kal­la­de Pla­ton till Kon­stan­ti­no­pel och för­sök­te få ho­nom att ge vi­ka. Den djär­ve be­kän­na­ren ro­pa­de dock till ho­nom, likt en and­re Jo­han­nes Dö­pa­ren, rakt i an­sik­tet: “Det är in­te tillå­tet att du har din brors hust­ru” (Mar­kus 6:18). Den he­li­ge Pla­ton slogs o­me­del­bart i bo­jor och spär­ra­des på kej­sa­rens or­der in i en trång fäng­el­se­hå­la där han fick sin mat ge­nom ett li­tet föns­ter. Sak­kou­di­on­klost­ret sking­ra­des och plund­ra­des, och he­li­ge The­o­do­ros skick­a­des i ex­il till Thes­sa­lo­ni­ki till­sam­mans med el­va av si­na mun­kar.

Ef­ter en tid av­sat­tes Kon­stan­tin VI ge­nom en pa­lats­kupp och kej­sa­rin­nan Irene, som nu var en­sam härs­ka­re, be­fri­a­de Pla­ton, åter­kal­la­de The­o­do­ros från ex­i­len och mun­kar­na kun­de åter­vän­da till Sak­kou­di­on (år 797). Men un­der hot från a­ra­bis­ka an­grepp tving­a­des de snart att över­ge klost­ret och ta sin till­flykt till Kon­stan­ti­no­pel, där kej­sa­rin­nan er­bjöd dem klost­ret Stu­di­on, som ha­de för­störts un­der den ikon­o­klas­tis­ka för­föl­jel­sen. Pla­ton an­för­trod­de för­valt­ning­en av klost­ret åt The­o­do­ros och lev­de som ere­mit i en bly­in­klädd cell i klost­ret, som var is­kall på vin­tern och het som en ba­by­lo­nisk ugn på som­ma­ren. Det­ta mör­ka rum blev skå­de­plat­sen för dubb­la stri­der. Med en tung ked­ja fäst vid sin fot och med ett sin­ne som all­tid strä­va­de upp­åt ge­nom kon­temp­la­tion, över­läm­na­de sig Pla­ton till ge­men­ska­pen med brö­der­na. Han var all­tid re­do att ta emot dem för att trös­ta dem i de­ras pröv­ning­ar, upp­munt­ra dem i and­lig kamp och tå­la­mod, el­ler för att un­der­vi­sa dem i de he­li­ga fä­der­nas lä­ra.

Lik­som Mo­se och A­ron, un­der­vi­sa­de Pla­ton och The­o­do­ros Stu­di­on­mun­kar­na i Guds lag och de vi­sa­de en brin­nan­de iver för kyr­kans he­li­ga tra­di­tio­ner. Där­för mot­sat­te de sig, i de he­li­ga ka­no­ner­nas namn och in­te på grund av per­son­lig fi­ent­lig­het, att den he­li­ge Ni­ke­fo­ros [2 ju­ni] upp­höj­des di­rekt från lek­man till pat­ri­ark (år 806). De slä­pa­des där­för av sol­da­ter med våld ut ur sitt klos­ter och ut­sat­tes för grym för­föl­jel­se un­der ett år. Pla­ton döm­des se­dan av ett con­ci­lia­bu­lum (ett pseu­do­kon­ci­li­um, en il­le­gi­tim kyr­ko­för­sam­ling) be­stå­en­de av bis­ko­par som var un­der­giv­na härs­ka­ren, över­läm­na­des till fi­ent­li­ga mun­kar och slä­pa­des un­der skymf­li­ga for­mer till ön Ox­e­ia i Prin­sar­nas skär­gård, där han lås­tes in i en fäng­el­se­hå­la och för­väg­ra­des den vård som var nöd­vän­dig för hans svik­tan­de häl­sa. När kej­sar Ni­ke­fo­ros I fick ve­ta att hel­go­net var dö­en­de vil­le han upp­hä­va do­men, men han dö­da­des i ett slag mot bul­ga­rer­na (29 ju­li 811) in­nan han ha­de hun­nit ge or­der om att kal­la till­ba­ka stu­di­ter­na.

På or­der av den nye re­gen­ten, Mika­el I, kun­de de lands­flyk­ti­ga åter­vän­da till sitt klos­ter, men Pla­ton åter­upp­tog in­te sitt liv i av­skild­het. Till sin sto­ra sorg var han tvung­en att ge sin kropp, som var ut­mat­tad av så många pröv­ning­ar, li­te lind­ring. Han för­blev säng­lig­gan­de i en cell, stän­digt bed­jan­de och me­di­te­ran­de i sitt hjär­ta, och stöd­de ge­men­ska­pen med si­na råd. När han in­sjuk­na­de yt­ter­li­ga­re un­der fas­tan år 814 lät han sig bli förd till den grav han lå­tit grä­va och ut­brast lät­tad: “Här vi­lar jag!” Många fram­stå­en­de per­so­ner kom för att be­sö­ka ho­nom, där­i­bland pat­ri­ar­ken Ni­ke­fo­ros, med vil­ken han upp­nått en väl­gö­ran­de för­so­ning. Ef­ter att ha för­lå­tit si­na för­föl­ja­re i en­lig­het med Kris­ti ef­ter­följd, och be­känt för The­o­do­ros och hans mun­kar att han in­te ha­de be­hål­lit nå­got för sig själv ut­an att han ha­de gett dem allt han äg­de, över­läm­na­de han sin själ till Gud på La­sa­ros­lör­da­gen och sjöng psal­men: “De dö­da skall upp­stå, de som lig­ger i gra­ven skall åter­upp­stå och al­la på jor­den skall jub­la.” Un­der hans be­grav­ning, som fi­ra­des av pat­ri­ar­ken i när­va­ro av en stor folk­mas­sa, höll he­li­ge The­o­do­ros stu­di­ten ett lov­tal till den he­li­ge a­ske­ten, som ett le­van­de vitt­nes­börd om lär­jung­ens kär­lek till sin and­li­ge fa­der.