Patapios av Thebe

Vår vördnadsvärde fader PatapiosVår vördnadsvärde fader Patapios

• Åttonde December
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Pa­ta­pi­osVår vörd­nads­vär­de fa­der Pa­ta­pi­os

He­li­ge Pa­ta­pi­os föd­des i en from fa­milj i The­be i Egyp­ten. Hans hjär­ta brann från ti­dig ål­der av en läng­tan ef­ter att sö­ka det him­mels­ka. Han val­de i unga år att läm­na si­na för­äld­rar, sin ri­ke­dom och al­la band som knöt ho­nom till den­na värld, för att i­stäl­let le­va i ök­nen och att o­av­bru­tet sam­ta­la med Gud.

Trots långa år av en­sam­het kun­de han in­te und­vi­ka att hans be­röm­mel­se som guds­man spreds som lju­set från en lam­pa. Med så många be­sö­ka­re som dis­tra­he­ra­de ho­nom från hans bön be­slu­ta­de han sig för att ge sig av från sin öken­bo­ning. Han bo­sat­te sig slut­li­gen i Kon­stan­ti­no­pel, nä­ra Blacher­n­ae-kyr­kan, där han, som en främ­ling i den sto­ra folk­mas­san av hu­vud­sta­dens färg­star­ka be­folk­ning, kun­de fort­sät­ta sitt and­li­ga ar­be­te, skyd­dad från få­fäng mänsk­lig ära.

Ge­nom att skick­ligt kom­bi­ne­ra bö­nen med dyg­dens prak­tik blev han lik en äng­el i­klädd en jor­disk kropp. Lik­som de him­mels­ka mak­ter­na upp­hör­de han ald­rig, var­ken dag el­ler natt, att pri­sa Her­ren, och i gen­gäld gav Gud ho­nom gå­van att ut­fö­ra mi­rak­ler. Ge­nom att å­kal­la Kris­ti namn åter­gav han sy­nen till en man som var blind från föd­seln och som ha­de kas­tat sig fram­för hans föt­ter i tro. Vid ett an­nat till­fäl­le he­la­de han en man vars kropp var fruk­tans­värt svul­len av ödem, ge­nom att teck­na det liv­gi­van­de kor­s­teck­net på ho­nom och smör­ja ho­nom med ol­ja från ett natt­ljus i kyr­kan. Med sam­ma auk­to­ri­tet som vår Her­re drev han ock­så ut de­mo­ner som ha­de snärjt en ung man. Allt­me­dan han följ­de vår Her­re Je­su Kris­ti bud och väx­te i dygd så­väl som i bön, mot­tog hel­go­net från Gud ock­så för­må­gan att ut­fö­ra sam­ma mi­ra­kel som dem vi hör om i det he­li­ga e­van­ge­li­et. Där­med drog han till sig sto­ra folk­mas­sor, trots hans vil­ja att und­vi­ka rykt­bar­het.

Ef­ter att ha byggt upp Kyr­kan ge­nom sin när­va­ro och stärkt många sjä­lar i tron ge­nom si­na mi­ra­kel, som­na­de den­ne Guds tjä­na­re in i frid. Han var om­gi­ven av mun­kar och a­ske­ter, som sörj­de för­lus­ten av en så­dan stor skatt, men som ock­så glad­de sig över hans in­trä­de i den evi­ga här­lig­he­ten. Hans kropp be­grav­des i kyr­kan i egyp­ti­er­nas klos­ter, nä­ra hans klos­ter­cell.

Långt se­na­re, 1904, upp­täck­tes den dyr­ba­ra re­li­ken av he­li­ge Pa­ta­pi­os i sin hel­het un­der ett ar­be­te som ut­för­des i kyr­kan i ett li­tet klos­ter som lig­ger på höj­der­na kring Lout­ra­ki (Ber­get Gera­nia), nä­ra Ko­rint. Se­dan dess har klost­ret va­rit de­di­ke­rat åt hel­go­net och många mi­ra­kel har ut­förts där.