Menas, Hermogenes och Eugrafos

De heliga martyrerna Menas, Hermogenes och EugrafosDe heliga martyrerna Menas, Hermogenes och Eugrafos

• Tionde December
  De he­li­ga mar­ty­rer­na Me­nas, Her­mo­ge­nes och Eu­gra­fosDe he­li­ga mar­ty­rer­na Me­nas, Her­mo­ge­nes och Eu­gra­fos

Un­der den grym­me Max­i­mi­nus Dai­as kor­ta re­ge­rings­tid i det öst­ra ri­ket (308-313), plå­ga­des sta­den Alex­and­ria av po­li­tis­ka mot­sätt­ning­ar som upp­stått i sam­band med de väx­an­de fram­gång­ar­na för det krist­na e­van­ge­li­ets för­kun­na­re gent­emot de få­fänga av­gu­da­dyr­kar­na. En de­le­ga­tion skick­a­des till Max­i­mi­nus för att be om hans in­gri­pan­de, och re­gen­ten ut­såg en av si­na råd­gi­va­re, Me­nas, med upp­drag att för­so­na de stri­dan­de par­ter­na. Me­nas var en ädel och kul­ti­ve­rad man från A­ten. Han ha­de fått smek­nam­net Kal­li­kela­dos (“den me­lo­dis­ke”), på grund av sin ly­san­de väl­ta­lig­het; men hans her­re var in­te med­ve­ten om att han un­der många år ha­de va­rit en hem­lig kon­ver­tit till kris­ten­do­men och att han vän­ta­de på ett teck­en från Gud för att av­slö­ja sin tro, då han in­te vil­le ut­sät­ta sig för en o­nö­dig ti­dig död. När han an­län­de till Egyp­ten ha­de han inga pro­blem med att åter­stäl­la har­mo­ni och fred mel­lan med­bor­gar­na, tack va­re si­na vis­doms­ord och den auk­to­ri­tet han ha­de från kej­sa­ren. I­stäl­let för att för­hind­ra sprid­ning­en av e­van­ge­li­et så upp­munt­ra­de han det och var dess mest iv­ri­ga för­sva­ra­re. Han fö­re­drog att för­kun­na bud­ska­pet om fräls­ning för hed­ning­ar och att stär­ka and­ra krist­na i de­ras tro, och vi­sa­de ge­nom många mi­ra­kel att Kris­tus bod­de i ho­nom med kraft. Allt han be­höv­de gö­ra var att läg­ga sin hand på de sju­ka som kom till ho­nom och teck­na kor­sets teck­en över dem, och de fick o­me­del­bart till­ba­ka sin häl­sa och för­här­li­ga­de Gud. In­för så många un­der­verk över­gav in­vå­nar­na i Alex­and­ria, he­den­do­mens hu­vud­stad, av­gu­dar­nas be­drä­ge­ri i sto­ra mas­sor. De stör­ta­de ned si­na tem­pel och ström­ma­de till hel­go­net för att dricka det le­van­de vatt­net från hans un­der­vis­ning.

När kej­sa­ren fick ve­ta att Egyp­tens met­ro­pol ris­ke­ra­de att bli helt om­vänd till kris­ten­do­men på grund av den man som han ha­de skick­at som sin mest be­trod­da för­trog­ne, miss­tänk­te han i fruk­tan att det he­la var en kom­plott och att Me­nas för­be­red­de sig för att till­skan­sa sig hans makt. Han be­slöt sig där­för för att av­ske­da ho­nom, och skick­a­de en an­nan ma­gi­strat, Her­mo­ge­nes, till Alex­and­ria för att åter­upp­rät­ta sin auk­to­ri­tet och för att över­ta­la Me­nas att över­ge den krist­na tron, un­der hot om tor­tyr och död om han väg­ra­de. Her­mo­ge­nes var ock­så från A­ten. Han var god och rätt­rå­dig och var i god tro över­ty­gad, trots sin o­kun­nig­het om Kris­tus, om att han tjä­na­de rätt­vi­san ge­nom att för­sva­ra kej­sa­rens in­tres­sen. Han gick där­för in i sta­den till­sam­mans med en mäk­tig eskort. Ef­ter att ha lå­tit fängs­la Me­nas ställ­de han ho­nom in­för rät­ta i sta­dens am­fi­te­a­ter. Me­nas be­sva­ra­de al­la Her­mo­ge­nes frå­gor lugnt och själv­sä­kert. Han be­kräf­ta­de sin lo­ja­li­tet mot kej­sa­ren i allt som in­te mot­sa­de hans tro på den en­de Gu­den i tre per­so­ner och på hans Son som in­kar­ne­rats för vår fräls­ning. Han be­rät­ta­de hur han ha­de bli­vit om­vänd och hur Gud ha­de fort­satt att gö­ra många mi­ra­kel ge­nom ho­nom. Fol­ket greps av be­und­ran när de hör­de hel­go­net för­kun­na Kris­ti makt och med så­dan auk­to­ri­tet för­kas­ta dyr­kan av fals­ka gu­dar, och många tog till or­da för att vitt­na om de mi­ra­kel el­ler teck­en som Me­nas ut­fört. Tu­mul­tet väx­te och ses­sio­nen ho­ta­de att för­vand­las till ett folk­ligt upp­lopp till stöd för de krist­na. Pre­fek­ten av­slu­ta­de då sam­man­trä­det och be­ord­ra­de att res­ten av rät­te­gång­en skul­le skju­tas upp till näs­ta dag.

Så snart dags­lju­set bröt fram sam­la­des de igen i am­fi­te­a­tern. Her­mo­ge­nes för­de mar­ty­ren till sig och pla­ce­ra­de fram­för ho­nom en hel rad tor­tyr­red­skap, i hopp om att på så sätt över­ta­la ho­nom att för­ne­ka Kris­tus av räds­la för plå­gor­na. Men var­ken ord el­ler å­sy­nen av des­sa fruk­tans­vär­da in­stru­ment kun­de ska­ka Guds tjä­na­re. De slet av hans fot­su­lor och stänk­te mar­ken med hans blod; men trots smär­tan be­höll hel­go­net ett strå­lan­de an­sik­te och sjöng tack­sä­gel­sep­sal­mer. Upp­munt­rad av den en­tu­si­as­tis­ka pu­bli­kens ap­plå­der, ut­här­da­de han att få si­na ögon ut­stuck­na och sin tunga ut­sli­ten med sam­ma ihär­dig­het. Må­let för hans kamp tyck­tes ha kom­mit och mar­ty­ren låg på mar­ken som död. Her­mo­ge­nes gav or­der om att kas­ta till­ba­ka ho­nom i sin fäng­el­se­hå­la, för att näs­ta dag lå­ta ho­nom bli fö­da åt de vil­da dju­ren. Un­der nat­ten uppen­ba­ra­de sig Her­ren Je­sus Kris­tus per­son­li­gen för Me­nas och he­la­de hans sår.

Näs­ta dag be­slöt Her­mo­ge­nes, som ång­ra­de sin grym­het, att sam­la folk­mas­san i am­fi­te­a­tern igen för att hyl­la hjäl­te­mo­det hos den man som han trod­de re­dan var död. Han blev för­vå­nad över att se den he­li­ge Me­nas stå o­skadd mitt på a­re­nan, om­gi­ven av två ly­san­de äng­lar som Gud ha­de sänt för att ag­e­ra som hans liv­vak­ter! Han in­såg då kraf­ten i den krist­na tron, star­ka­re än dö­den och al­la kraf­ter i den­na värld, och han kon­ver­te­ra­de, hyl­lad av fol­ket. Kort där­ef­ter tog han emot det he­li­ga do­pet, till­sam­mans med ett stort an­tal stads­bor. Åt­ta da­gar se­na­re, på re­kom­men­da­tion av den he­li­ge Me­nas, val­des han till bis­kop i Alex­and­ria, av en för­sam­ling be­stå­en­de av tret­ton bis­ko­par som var där för att stöd­ja mar­ty­rer­nas kamp. Så snart han till­trätt sitt äm­be­te bör­ja­de Her­mo­ge­nes, ge­nom si­na hand­ling­ar, att vi­sa sin flock ett e­van­ge­liskt fö­re­dö­me: han de­la­de ut si­na sto­ra ri­ke­do­mar till de fat­ti­ga, stör­ta­de av­gu­dar­nas al­ta­re och för­vand­la­de de­ras tem­pel till Guds kyr­kor. Han pre­di­ka­de o­ut­trött­ligt san­ning­ens ord, be­sök­te de sju­ka och sym­pa­ti­se­ra­de med nö­den hos al­la li­dan­de, pre­cis som Kris­tus själv.

Kej­sa­ren var dock in­te sen att ta del av ny­he­ten, och gri­pen av ra­se­ri be­slu­ta­de han att läm­na al­la si­na and­ra fö­re­ha­van­den och be­ge sig till Alex­and­ria per­son­li­gen med en stor ar­mé, för att straf­fa des­sa far­li­ga re­bel­ler. Ef­ter en rät­te­gång, un­der vil­ken re­gen­ten kom på skam tack va­re mar­ty­rer­nas vack­ra väl­ta­lig­het, be­ord­ra­de Max­i­mi­nus böd­lar­na att skä­ra av Her­mo­ge­nes ar­mar och ben och kas­ta dem i en ugn fram­för ho­nom, och att se­dan ge­nom­bor­ra ho­nom med spjut och spri­da han in­äl­vor på mar­ken, in­nan de kas­ta­de hans kropp i flo­den.

När kej­sa­ren vän­de sig till Me­nas, som var an­sva­rig för he­la si­tu­a­tio­nen, var han rädd att bli för­löj­li­gad av än­nu ett mi­ra­kel från hel­go­net, el­ler för att pro­vo­ce­ra fram ett folk­ligt upp­ror ge­nom att av­rät­ta ho­nom of­fent­ligt. Där­för gav han or­der om att lå­sa in ho­nom i en mörk fäng­el­se­hå­la och hänga ho­nom i ar­mar­na från ta­ket, med en tung sten bun­den vid föt­ter­na, så att han skul­le dö en lång­sam död ut­an nå­gon mänsk­lig tröst. Ge­nom ett nytt gu­dom­ligt in­gri­pan­de be­fri­a­des dock de bå­da hel­go­nen och fram­träd­de till­sam­mans in­för ty­ran­nen, häl­sa­de av folk­mas­sans ju­bel och rop: “Ja, det finns ba­ra en sann Gud: Kris­tus!” In­för den­na un­der­ba­ra syn hop­pa­de en viss Eu­gra­fos, sek­re­te­ra­re åt he­li­ge Me­nas, med ett hjär­ta fullt av gu­dom­lig djärv­het, upp på ba­nan och gjor­de kor­s­teck­net, för­kla­ra­de sig va­ra kris­ten och bad om äran att få dö för Her­ren. Max­i­mi­nus, som var myck­et ir­ri­te­rad över den unge man­nens hjäl­te­mod och hans till­rät­ta­vi­san­de ord, grep svär­det från en av si­na liv­vak­ter och dö­da­de ho­nom med si­na egna hän­der. Se­dan lät han ut­an vi­da­re hals­hug­ga Me­nas och Her­mo­ge­nes.

Kej­sa­ren lät lå­sa in de he­li­ga mar­ty­rer­nas re­li­ker i en järn­kis­ta och kas­ta dem i ha­vet. Men kis­tan flöt upp till yt­an, och ef­ter en tju­go da­gar lång re­sa kom den fram till Kal­ce­don, där en lju­spe­la­re vi­sa­de var den fanns. Där­ef­ter föll re­li­ker­na i glöms­ka, och det var in­te förr­än många år­hun­dra­den se­na­re (900-ta­let) som de uppen­ba­ra­des ge­nom ett stort an­tal mi­ra­kel, som vi­sa­de att den He­li­ge An­de för evigt bor i de he­li­gas krop­par.