Jungfrumartyr Lucia

Den heliga jungfrun och martyren Lucia av SyrakusaDen heliga jungfrun och martyren Lucia av Syrakusa

• Trettonde December
  Den he­li­ga jung­frun och mar­ty­ren Lu­cia av Sy­ra­ku­saDen he­li­ga jung­frun och mar­ty­ren Lu­cia av Sy­ra­ku­sa

Un­der den Diocle­ti­ans­ka för­föl­jel­sen (303 och 311 e.Kr.) gick Lu­cia, en ung jung­fru från Sy­ra­ku­sa på Si­ci­li­en, med sin mor, som led av ett o­bot­ligt blod­flö­de, till den he­li­ga Aga­tas grav i Ca­ta­nia. Ef­ter att iv­rigt ha bett hel­go­net om sin mors häl­sa, som­na­de Lu­cia och såg i en dröm den he­li­ga Aga­ta, som sa­de till hen­ne: “Lu­cia, min sys­ter, var­för ber du mig om det som din tro kun­de upp­nå på egen hand? Din mor är bo­tad. Du kom­mer snart att bli Sy­ra­ku­sas ära, lik­som jag är Ca­ta­ni­as ära.” Till­ba­ka i sitt hem­land fick den unga flick­an tillå­tel­se av sin mor att över­ge si­na pla­ner på att gif­ta sig med en ung man av hög sta­tus, så att hon kun­de vi­ga sin o­skuld till Gud. Hon tog sin del av ar­vet och sål­de se­dan si­na åk­rar och ju­ve­ler för att de­la ut peng­ar­na till de fat­ti­ga, till sin fri­a­res sto­ra för­tret. Den­ne an­gav hen­ne som kris­ten till Pa­scha­si­os, gu­ver­nö­ren i Sy­ra­ku­sa.

I rät­ten vi­sa­de Lu­cia sin o­rubb­li­ga be­slut­sam­het och hon för­kla­ra­de, som om hon ha­de bråt­tom hem till Her­ren: “Nu när jag in­te har nå­got kvar att off­ra, er­bju­der jag mig som en le­van­de of­fer­gå­va till den en­de Gu­den. Det är tack va­re dig, som för­ser oss med li­dan­den för att be­ha­ga kej­sa­ren, som vi får evig gläd­je.”

Den grym­me gu­ver­nö­ren be­ord­ra­de då si­na män att föra hen­ne till en plats där hon skul­le ut­sät­tas för av­sky­vär­da över­grepp, men trots al­la an­sträng­ning­ar från de fräcka män som träd­de fram, för­blev den unga flick­an o­rubb­lig som en sten. Hon drogs med rep och fle­ra par ox­ar spän­des för, men hon kun­de in­te flyt­tas. När den upp­rör­de pre­fek­ten frå­ga­de hen­ne vil­ka troll­form­ler hon an­vän­de, sva­ra­de he­li­ga Lu­cia: “Jag an­vän­der inga troll­form­ler, men Guds kraft är med mig. Om du vill kan du skicka ef­ter tio­tu­sen av di­na män; de kan in­te gö­ra nå­got mot mig om in­te Gud ger sitt sam­tycke.” De tän­de då en eld om­kring hen­ne, men den var ut­an ef­fekt. Slut­li­gen fick hon hu­vu­det av­hug­get med svärd. Med sitt sis­ta an­de­tag pro­fe­te­ra­de hon om kyr­kans kom­man­de fred och slu­tet för ty­ran­ner­na Max­i­mi­a­nus och Diocle­ti­a­nus.

Hymner

Troparion, Ton I

Låt oss tro­en­de pri­sa med hym­ner Si­ci­li­ens ära,
Kyr­kans pryd­nad och he­la värl­dens fas­ta stöt­te­pe­la­re Lu­cia.
Jung­fru­lig­he­tens smycke och Kris­ti be­und­rans­vär­da mar­tyr
som strå­lar av dyg­der­nas nåd.
Ära va­re Ho­nom som gav hen­ne kraft,
ära va­ra Kris­tus som be­fäs­te hen­ne,
ära va­re Ho­nom som har skänkt de tro­en­de en krans som ald­rig viss­nar.

Troparion, Ton V

I­klädd o­skul­dens strå­lan­de man­tel,
och jung­fru­ligt tro­lo­vad med Liv­gi­va­ren Kris­tus,
över­gav du din jor­dis­ka tro­lo­va­des kär­lek;
där­för, som en brud­gå­va,
fram­bar du till Ho­nom ditt blods ut­gju­tan­de.
O jung­frumar­tyr Lu­cia, bed till Ho­nom för oss al­la!

Kontakion, Ton III

Vi ärar dig, re­na jung­fru och trofébä­ra­re Lu­cia,
och vi pri­sar din strå­lan­de kamp;
för du å­tråd­de en­bart Kris­ti skön­het,
för­ak­tan­de al­la för­gän­li­ga ting.
När du blev hals­hug­gen mot­tog du o­för­gäng­lig här­lig­het.

Sticheron, Ton II

Med vil­ka lov­sång­ens kran­sar skall vi krö­na Lu­cia, lju­sets nam­ne?
Vil­ket ärans dia­dem an­står hen­nes an­le­te,
som vil­ligt gav sitt liv för sin him­mels­ke Brud­gum?
Lik­som o­vär­der­li­ga ru­bi­ner, fram­bar hon sitt dy­ra blod,
som gju­tits un­der svär­det för Hans skull, så­som en brud­gå­va till Ho­nom.