Kallinik av Cernica

Vår helige fader Kallinik av Cernica, biskop av Ramnicu ValceaVår helige fader Kallinik av Cernica, biskop av Ramnicu Valcea

• Elfte April
  Vår he­li­ge fa­der Kal­li­nik av Cer­ni­ca, bis­kop av Ram­ni­cu ValceaVår he­li­ge fa­der Kal­li­nik av Cer­ni­ca, bis­kop av Ram­ni­cu Valcea

He­li­ge Kal­li­nik föd­des i Bu­ka­rest år 1787 i en myck­et from fa­milj. Ef­ter att ha stu­de­rat vid en gre­kisk-ru­mänsk sko­la i sta­den träd­de han vid tju­go års ål­der in i klost­ret Cer­ni­ca. Han blev ton­su­re­rad ett år se­na­re och ut­märk­te sig snabbt ge­nom sin a­ske­tis­ka nit. Han sov en­dast tre tim­mar per natt sit­tan­de på en pall, och un­der da­gen ar­be­ta­de han med de tyngs­ta upp­gif­ter­na. Ef­ter att hans and­li­ge fa­der ha­de rest till At­hos in­tog han en­dast bröd och vat­ten ef­ter sol­ned­gång­en, och vid fle­ra till­fäl­len för­läng­de han sin fas­ta till fyr­tio da­gar. När så­da­na a­ske­tis­ka be­drif­ter för­bjöds av i­gu­me­nen, del­tog Kal­li­nik vid den ge­men­sam­ma mål­ti­den, men åt myck­et li­te. På lör­da­gar och sön­da­gar åt han ost och drack mjölk för att be­seg­ra var­je fres­tel­se till hög­mod. Hans ytt­re vitt­na­de om hans stän­di­ga strid mot köt­tets be­gär, och hans ögon var svull­na av de tå­rar han fäll­de var­je natt i sin cell.

År 1813, ef­ter en epi­de­mi som or­sa­ka­de många präs­ters död, var Kal­li­nik tvung­en att bli präst­vigd mot sin vil­ja. Han för­dubb­la­de då sin a­ske­tis­ka kamp, som han kom­bi­ne­ra­de med stor kär­lek till al­la si­na brö­der, ut­an åt­skill­nad. Den gu­dom­li­ga nå­dens när­va­ro i ho­nom fick ho­nom att se var­je män­ni­ska som Guds av­bild, och den­na kär­lek tog sig ut­tryck i en väx­an­de öd­mjuk­het. Två år se­na­re ut­sågs han till klost­rets bikt­fa­der, och snart flock­a­des in­te ba­ra mun­kar­na, ut­an ock­så många lek­män från om­giv­ning­en, samt även präs­ter, bis­ko­par och högt upp­sat­ta per­son­lig­he­ter lik­som met­ro­po­li­ten själv till klost­ret i Cer­ni­ca för att sö­ka tröst och and­li­ga råd hos den he­li­ge mun­ken.

När han åter­vän­de från en re­sa till ber­get At­hos ut­nämn­des den he­li­ge Kal­li­nik till i­gu­men (1818), vid tret­tio­ett års ål­der. Hans öd­mjuk­het och kär­lek lyck­a­des väg­le­da de mot­strä­vi­ga mun­kar­na till bätt­ring, och brö­der­na un­der­kas­ta­de sig en­tu­si­as­tiskt sin nye i­gu­men, som de be­trak­ta­de som en Guds äng­el. He­li­ge Kal­li­nik an­såg att lyd­nad var grun­den för klos­ter­li­vet och sa­de: “Det ce­no­bi­tis­ka li­vet, som byg­ger på he­lig lyd­nad, grun­da­des av vår Her­re Je­sus Kris­tus, som lät sitt jor­de­liv va­ra det främs­ta ex­emp­let för oss.” Han råd­de si­na mun­kar att und­vi­ka få­fänga sam­tal, som o­und­vik­li­gen le­der till skval­ler, och att kon­cen­tre­ra al­la si­na an­sträng­ning­ar på stän­dig in­re bön. Han sa­de ock­så: “I­gu­me­nen är al­la hjär­tans hjär­ta. Han är den väg som le­der till full­änd­ning för dem som har sam­lats om­kring ho­nom.”

Un­der upp­ro­ret 1821, som led­de till fruk­tans­vär­da re­pres­sa­li­er från tur­kar­nas si­da, sök­te många av in­vå­nar­na i Bu­ka­rest sin till­flykt till klost­ret i Cer­ni­ca. Den he­li­ga i­gu­me­nen tog emot al­la som kom, gav dem mat från klost­rets re­ser­ver och trös­ta­de ömt de drab­ba­de. När tur­kar­na ställ­de upp sig med ka­no­ner fram­för klost­ret för att för­stö­ra det, sam­la­de hel­go­net mun­kar och lek­män i kyr­kan för att fi­ra en hel­natts­va­ka. Tack va­re de­ras ihär­di­ga bö­ner och be­skydd från he­li­ge Ni­ko­la­os, klost­rets skydds­hel­gon, drog sig trup­per­na till­ba­ka ut­an att or­sa­ka nå­gon ska­da. Men snart tog för­nö­den­he­ter­na slut och hung­ers­nöd ho­ta­de dem. He­li­ge Kal­li­nik bör­ja­de be och snart dök det upp män vid dör­ren med två ox­kär­ror ful­la med bröd, som skick­ats av pa­schan i det när­lig­gan­de mi­li­tär­läg­ret.

Vid and­ra till­fäl­len räd­da­de den he­li­ge Kal­li­nik klost­ret från det tur­kis­ka ho­tet ge­nom si­na bö­ner. Hans sjä­la­vård om­fat­ta­de al­la a­spek­ter av li­vet, från de högs­ta and­li­ga pro­ble­men till de­tal­jer­na i den dag­li­ga för­sörj­ning­en av det folk som Gud ha­de an­för­trott ho­nom. In­om någ­ra år ha­de an­ta­let mun­kar un­der hans led­ning ökat till tre­hun­dra­fem­tio. Han lät byg­ga en ny kyr­ka åt dem, lik­som många cel­ler och verk­stä­der där de till­ver­ka­de allt de be­höv­de för klos­ter­li­vet och si­na all­mo­sor. Dess­utom ha­de de fles­ta klost­ren runt Bu­ka­rest valt ho­nom som sin and­li­ge fa­der och följ­de hans di­rek­tiv.

Den he­li­ge Kal­li­niks o­klan­der­li­ga e­van­ge­lis­ka upp­trä­dan­de väck­te e­mel­ler­tid vis­sa män­ni­skors svart­sju­ka, så till den grad att en av hans fi­en­der en dag tving­a­de ho­nom att dricka gift. Hel­go­net blev säng­lig­gan­de, re­do att över­läm­na sin själ till Gud. Plöts­ligt hör­de han dock en röst från him­len som sa­de åt ho­nom att sti­ga upp, var­på rös­ten be­rät­ta­de att Kal­li­nik ut­setts till biksop i Ram­ni­cu Valcea. Ef­ter tio års bis­kop­s­va­kans var det­ta bis­kops­sä­te i ett be­dröv­ligt skick: bis­ko­pens re­si­dens och ka­te­dra­len ha­de bli­vit till ru­i­ner ef­ter en brand, se­mi­na­ri­et var stängt, de då­ligt ut­bil­da­de präs­ter­na lev­de i en pre­kär ma­te­ri­ell si­tu­a­tion och många av kyr­kor­na var då­ligt un­der­håll­na el­ler till och med stäng­da. Den öd­mju­ke Kal­li­nik, som ti­di­ga­re ha­de väg­rat att ta emot met­ro­po­li­täm­be­tet, fick den­na gång ge ef­ter för furst Bar­bu Stir­be­is bö­ner och vig­des till bis­kop 1850.

Kal­li­nik sat­te ge­nast i­gång med ar­be­tet och lät byg­ga om bis­kops­re­si­den­set och upp­fö­ra en ny ka­te­dral, vars rit­ning­ar han själv ha­de ut­ar­be­tat. Han öpp­na­de se­mi­na­ri­et på nytt och star­ta­de ett tryck­e­ri. Han grun­da­de ock­så klost­ret i Fra­si­nei, som än i­dag föl­jer den at­ho­ni­tis­ka ty­pi­kon och ett strikt lev­nads­sätt. Det var dit han tyck­te om att be­ge sig för att dra sig till­ba­ka till den mo­nas­tis­ka still­he­ten, hesy­kia. I lik­het med he­li­ge Ni­ko­la­os, vars a­kat­hist han re­ci­te­ra­de var­je dag, vi­sa­de he­li­ge Kal­li­nik gräns­lös om­tan­ke och barm­här­tig­het för sin flock. Han gav till och med bort si­na egna klä­der och bad un­der tå­rar sin lär­junge At­ha­na­si­os att hit­ta peng­ar var­helst han kun­de, så att han kun­de de­la ut dem till de fat­ti­ga, som han kal­la­de Kris­ti brö­der. Vid många till­fäl­len vi­sa­de han prov på si­na un­der­gö­ran­de kraf­ter och si­na nå­de­gå­vor i form av klar­syn och pro­fe­tia, till ex­em­pel när han för­ut­spåd­de det rysk-tur­kis­ka kri­get år 1877 och de sto­ra po­li­tis­ka för­änd­ring­ar som skul­le äga rum i Ru­mä­ni­en ef­ter tsa­rens och de rys­ka ar­mé­er­nas in­tåg.

Me­dan han äg­na­de da­gar­na åt si­na pas­to­ra­la plik­ter fort­sat­te den he­li­ge bis­ko­pen att äg­na si­na nät­ter åt bön el­ler and­lig läs­ning. För att hind­ra sig själv från att som­na la­de han ett tungt me­tall­fö­re­mål ovan­på sin bok, så att lju­det väck­te ho­nom om den föll till mar­ken. Han upp­munt­ra­de si­na präs­ter att föl­ja ex­emp­let med mun­kar­nas a­ske­tis­ka liv och kor­ri­ge­ra­de strängt simo­ni och då­lig van­del bland präs­ter­ska­pet.

Ef­ter sjut­ton år som bis­kop drog sig den he­li­ge Kal­li­nik till­ba­ka till sitt klos­ter i Cer­ni­ca, där han lev­de i un­ge­fär ett år som en en­kel munk. När han äg­na­de sig åt bön om­ring­a­des han i­bland av ett o­be­skriv­ligt ljus­klot, som hans lär­jung­ar som var när­va­ran­de i hans cell kun­de se. Ef­ter en av des­sa sy­ner sa­de han till At­ha­na­si­os, som ha­de frå­gat ho­nom om det: “Var myck­et upp­märk­sam, för äng­lar och and­ra him­mels­ka ge­stal­ter kom­mer stän­digt in i det­ta hus. Kom ihåg vad jag har sagt och vi­sat dig.”

Ef­ter att ha för­ut­sagt sin bort­gång från det­ta liv tret­ton da­gar i för­väg åter­fick han si­na kraf­ter den 11 april 1868, da­gen ef­ter påsk, tvät­ta­de sig, tog på sig be­grav­nings­klä­der­na och väl­sig­na­de al­la när­va­ran­de. Se­dan stod han upp­rätt med ett kors i han­den, var­på han föll i mun­ken Her­mans famn sam­ti­digt som han sa­de: “Far­väl, vi skall mö­tas igen i den and­ra värl­dens gläd­je!” På det­ta vis över­läm­na­de han sin själ till Gud.

Vörd­na­den av he­li­ge Kal­li­nik er­kän­des of­fi­ci­ellt av den ru­mäns­ka kyr­kan 1955, men det ru­mäns­ka fol­ket ha­de då länge vör­dat ho­nom som sitt mest om­hul­da­de na­tio­nel­la hel­gon. Än i­dag sker ett stort an­tal mi­ra­kel vid Kal­li­niks dyr­ba­ra re­li­ker, som finns be­va­ra­de i hans klos­ter.