Josef hymnografen

Vår vördnadsvärde fader Josef hymnografenVår vördnadsvärde fader Josef hymnografen

• Tredje April
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Jo­sef hym­no­gra­fenVår vörd­nads­vär­de fa­der Jo­sef hym­no­gra­fen

He­li­ge Jo­sef föd­des på Si­ci­li­en (år 816) och äg­na­de sig från ti­dig ål­der åt att be­grun­da de he­li­ga skrif­ter­na. När a­ra­ber­na in­tog hans hem­land (år 827) flyd­de den fem­ton­åri­ge poj­ken med sin fa­milj till Pelo­pon­nesos och där­i­från till Thes­sa­lo­ni­ki, där han blev munk i klost­ret Lato­mos. I full­stän­dig lyd­nad och un­der­ord­ning mot sin and­li­ge fa­der lev­de han där ett strängt liv, sov på det hår­da gol­vet, åt torrt bröd och vat­ten, och han fick nöja sig med de fat­ti­gas­te klä­der­na. Han till­bring­a­de näs­tan var­je natt med att ut­fö­ra o­ta­li­ga dju­pa bug­ning­ar, där han fram­bar hym­ner och bö­ner till den o­syn­li­ge Gu­den som om han stod in­för Her­ren. Hans lyd­nads­upp­gift var att ko­pi­e­ra ma­nu­skript och han bi­drog till att gö­ra sitt klos­ter till ett känt cen­trum för kal­li­gra­fi. Ef­ter sin präst­vig­ning, som han trots sin mot­vil­ja mot­tog fö­re den ka­no­nis­ka tret­tio­års­ål­dern, strä­va­de han av he­la sitt vä­sen (jfr. Fil 3:13) ef­ter att i det­ta liv få an­slu­ta sig till den him­mels­ka kö­ren. Han vann al­las be­und­ran med si­na ord, som var ri­ka på An­dens ho­nung.

Ef­ter en tid be­sök­te he­li­ge Gre­go­ri­os De­ka­po­li­ten [20 no­vem­ber] klost­ret och blev för­vå­nad över att upp­täcka den­na him­mels­ke man där. De in­led­de en and­lig vän­skap. Gre­go­ri­os lyck­a­des över­ty­ga klost­rets fö­re­stån­da­re om att lå­ta Jo­sef föl­ja med ho­nom till Kon­stan­ti­no­pel där de bo­sat­te sig i He­li­ge An­ti­pas kyr­ka, som låg nä­ra He­li­ge Mo­ki­os kyr­ka. Jo­sef strä­va­de ef­ter att som i en spe­gel ef­ter­le­va sin and­li­ge fa­ders be­te­en­de, och lev­de i klost­ret som om han var i him­len. Han und­vek sta­dens dis­trak­tio­ner och öns­ka­de hö­ja sitt hjär­ta yt­ter­li­ga­re nå­got hög­re mot him­me­len för var­je dag som gick. I en tid av våld­sam för­föl­jel­se mot de som för­sva­ra­de de he­li­ga iko­ner­na blev den lil­la kyr­kan en sam­lings­punkt för or­to­dox­ins be­kän­na­re. De be­slöt att skicka Jo­sef på ett upp­drag till på­ven Gre­go­ri­us IV (827-844) i Rom för att in­for­me­ra ho­nom om si­tu­a­tio­nen och för att få stöd från väst­kyr­kan i för­sva­ret för den san­na tron. Jo­sef, som ha­de lärt sig att ly­da ut­an in­vänd­ning­ar, böj­de sitt hu­vud och läm­na­de sta­den och sin and­li­ge fa­der, som han ald­rig skul­le få åter­se, och seg­la­de till Ita­li­en ut­an att ta med sig nå­gon­ting. På vä­gen dit blev han till­fånga­ta­gen av a­ra­bis­ka pi­ra­ter och fängs­lad på Kre­ta. Hel­go­net ut­nytt­ja­de sin fång­en­skap för att upp­munt­ra si­na med­fång­ar att be­hål­la tron, trots den tor­tyr som sa­ra­ce­ner­na ut­sat­te dem för. På så sätt kun­de han be­fria många av dem från djä­vu­lens grepp, kor­ri­ge­ra en bis­kop som var nä­ra att a­nam­ma den ikon­o­klas­tis­ka irr­lä­ran, samt för­be­re­da en from lek­man för ett äro­fullt mar­ty­ri­um.

På jul­af­ton satt Jo­sef med föt­ter­na bund­na med vin­ran­kor och hal­sen i en tvång­strö­ja och sjöng psal­mer för att fi­ra att Rätt­vi­sans sol ha­de kom­mit till värl­den. Då uppen­ba­ra­de sig he­li­ge Ni­ko­la­os för ho­nom, ma­je­stä­tisk och strå­lan­de. Han gav Jo­sef ett per­ga­ment på vil­ket det stod skri­vet: “Skyn­da till vår hjälp, nå­de­ful­le Her­re, och vi­sa din sto­ra barm­här­tig­het, för vad du än vill kom­mer du att ge­nom­fö­ra!” Se­dan be­rät­ta­de hel­go­net för Jo­sef att han, ef­ter kej­sar The­o­fi­los död, snart skul­le bli be­fri­ad och skul­le be­hö­va åter­vän­da till Kon­stan­ti­no­pel för att stad­fäs­ta tron i sta­den.

Jo­sefs gläd­je över att sta­den åter var prydd med he­li­ga iko­ner över­skug­ga­des dock av ny­he­ten om den he­li­ge Gre­go­ri­os död (år 843). Jo­sef bod­de un­der en tid i de­ras gam­la eremi­ta­ge i He­li­ge An­ti­pas till­sam­mans med Jo­han­nes, en lär­junge till Gre­go­ri­os. När Jo­han­nes dog flyt­ta­de Jo­sef till Jo­han­nes Chry­s­os­to­mos kyr­ka. Gre­go­ri­os många vän­ner och be­und­ra­re ström­ma­de nu till Jo­sef, i egen­skap av att va­ra Gre­go­ri­os ef­ter­trä­da­re och arv­ta­ga­re till hans nå­de­gå­va att kun­na un­der­vi­sa i tron. Jo­sef fick så många be­sö­ka­re att hel­go­net ef­ter fem år, då plat­sen bli­vit för li­ten, be­slöt att grun­da ett klos­ter på en öde plats in­te långt där­i­från. Där bygg­de han en kyr­ka till­äg­nad den he­li­ge Bar­to­lo­me­os, vars re­lik han ha­de fört till­ba­ka från Thes­sa­lo­ni­ki, och den he­li­ge Gre­go­ri­os De­ka­po­li­ten. Ef­ter­som han vil­le hed­ra den he­li­ge Bar­to­lo­me­os med hym­ner som var vär­di­ga ho­nom, bad och fas­ta­de Jo­sef i fyr­tio da­gar. På kväl­len för hans fest­dag uppen­ba­ra­de sig den he­li­ge a­pos­teln för ho­nom, tog e­van­ge­li­et från al­ta­ret, la­de det på Jo­sefs bröst och väl­sig­na­de det. Från och med den­na stund lät den he­li­ge Jo­sef, in­spi­re­rad av den He­li­ge An­de, hym­ner och tro­pa­ri­er flö­da ur sitt hjär­ta som ur en ym­nig käl­la, till gläd­je och upp­byg­gel­se för kyr­kan. Han kun­de på så sätt full­bor­da det ar­be­te som hym­no­gra­fer påbör­jat fö­re ho­nom: han kom­po­ne­ra­de Parak­le­sis i de åt­ta to­ner­na för vecko­da­gar­na, för att kom­plet­te­ra den he­li­ge Jo­han­nes av Da­mas­kus verk (Ok­toichos) av upp­stån­del­se­hym­ner. Han skrev ka­no­ner och sti­chi­rer till ett stort an­tal hel­gons ära, för att full­bor­da Me­naions krets för al­la årets da­gar. Tack va­re ho­nom kun­de kyr­kan, åter­ställd till or­to­doxi, fi­ra hel­go­nens hög­ti­der med vär­dig­het, med hjälp av iko­ner, psal­mer och he­li­ga guds­tjäns­ter.

Men den­na or­to­dox­ins tri­umf var in­te ut­an skug­ga, och kort där­ef­ter tog Jo­sef par­ti för den he­li­ge pat­ri­ar­ken Ig­na­ti­os [23 ok­to­ber] och de mun­kar från Stu­di­on-klost­ret som ha­de pro­te­ste­rat mot mi­nis­tern Bar­das skan­da­lö­sa för­e­ning med sin sons hust­ru. Där­för för­vi­sa­des han till Kher­son på Krim (år 858), där han till­bring­a­de nio år. Han tack­a­de Gud för allt och fort­sat­te sitt po­e­tis­ka ar­be­te.

Ef­ter Ba­si­le­i­os I:s (ma­ke­do­ni­ern), makt­över­ta­gan­de (år 867) kal­la­des den he­li­ge Ig­na­ti­os och hans an­häng­a­re till­ba­ka från ex­i­len och Jo­sef åter­upp­tog led­ning­en av sitt klos­ter. Det var först ef­ter på­tryck­ning­ar från kej­sa­ren och pat­ri­ar­ken som han ac­cep­te­ra­de äm­be­tet som väk­ta­re av den Sto­ra kyr­kans (Ha­gia So­fia) he­li­ga kärl (skevo­fy­lax), en av de högs­ta po­si­tio­ner­na i den by­san­tins­ka kyrk­li­ga hie­rar­kin. Un­der den­na lug­na pe­ri­od kun­de han ut­fö­ra stör­re de­len av sitt hym­no­gra­fis­ka ar­be­te. Ef­ter Ig­na­ti­os död (år 877) fort­sat­te han att åt­nju­ta fullt för­tro­en­de hos den he­li­ge Fo­ti­os [6 feb­ru­a­ri], som kal­la­de ho­nom “fä­der­nas fa­der, jäm­bör­dig med äng­lar­na och en Guds­man.” Fo­ti­os gjor­de Jo­sef till råd­gi­va­re för kyr­kans led­ning och sat­te ho­nom som bikt­fa­der för med­lem­mar­na av det hö­ga präs­ter­ska­pet. Ef­ter att ha prytt kyr­kan med si­na dyg­der och hed­rat hel­go­nen med si­na hym­ner, gick he­li­ge Jo­sef, som ana­de sin nä­ra fö­re­stå­en­de död, för att läm­na in sin av­skeds­an­sö­kan till pat­ri­ar­ken. Han drog sig se­dan till­ba­ka till sitt klos­ter, där han fann sin evi­ga vi­la den 3 april 886, vid sjut­tio års ål­der.

En av sta­dens le­dan­de med­bor­ga­re be­gav sig på Jo­sefs döds­dag till He­li­ge The­o­do­ros Ti­rons kyr­ka för att be för det hä­dan­gång­na hel­go­net. Ef­ter tre da­gar uppen­ba­ra­de sig he­li­ge The­o­do­ros och be­rät­ta­de att han in­te ha­de kun­na be­sva­ra hans bön, ef­ter­som han var upp­ta­gen med att väl­kom­na Jo­sef hym­no­gra­fen till him­len till­sam­mans med al­la de hel­gon som han ha­de hed­rat på jor­den med så många gu­dom­ligt in­spi­re­ra­de hym­ner.