Johannes av Damaskus

Vår vördnadsvärde gudsbärande fader Johannes av DamaskusVår vördnadsvärde gudsbärande fader Johannes av Damaskus

• Fjärde December
  Vår vörd­nads­vär­de guds­bä­ran­de fa­der Jo­han­nes av Da­mas­kusVår vörd­nads­vär­de guds­bä­ran­de fa­der Jo­han­nes av Da­mas­kus

Da­mas­kus, Sy­ri­ens hu­vud­stad, föll un­der a­rab­sikt her­ra­väl­de 635 och blev sä­te för det umayy­a­dis­ka ka­li­fa­tet. Trots det hår­da tryck som de krist­na ut­sat­tes för ha­de Ser­gi­os Man­sour, en re­pre­sen­tant för en av sta­dens mest be­röm­da fa­mil­jer, lyck­ats vin­na ka­li­fen Ab­dul Ma­liks (685-705) för­tro­en­de och blev hans ge­ne­ral­för­val­ta­re för frå­gor som rör­de de krist­na be­folk­ning­ar som var un­der­kas­ta­de tri­but. Det var från den­ne rätt­vi­se och go­de man som vår he­li­ge fa­der Jo­han­nes, den He­li­ge An­des har­pa, föd­des om­kring 675 (el­ler 655). Jo­han­nes ut­bil­da­des av sin far allt­se­dan barns­ben i de sto­ra dyg­der­na giv­mild­het och väl­gö­ren­het. Fa­dern äg­na­de själv si­na be­ty­dan­de re­sur­ser åt att fri­ta och be­fria krist­na fång­ar. Jo­han­nes väx­te upp och ut­veck­la­des i vis­dom till­sam­mans med sin ad­op­tiv­bror he­li­ge Kos­mas [14 okt], vil­ken Ser­gi­os ha­de ta­git hand om ef­ter att hans för­äld­rar ha­de dött. De två brö­der­na in­tro­du­ce­ra­des se­dan till fi­lo­so­fi och al­la sin tids ve­ten­ska­per av den lär­de mun­ken Kos­mas, en in­född ita­li­e­na­re som Ser­gi­os ha­de köpt från a­ra­ber­na. De två poj­kar­nas skar­pa in­tel­li­gens och vän­li­ga sätt bi­drog till att de gjor­de snab­ba fram­steg och ut­märk­te sig sär­skilt in­om po­e­si och mu­sik, så till den grad att de­ras mäs­ta­re ef­ter någ­ra år in­såg att han in­te ha­de mer att lä­ra dem och bad sin far om till­stånd att dra sig till­ba­ka och le­va res­ten av si­na da­gar i klost­ret He­li­ge Sa­bas i Pa­les­ti­na.

Jo­han­nes, som kun­de bå­de gre­kis­ka och a­ra­bis­ka, var äm­nad för en ly­san­de kar­ri­är in­om ad­mi­ni­stra­tio­nen och ef­ter­träd­de sin far i hans hö­ga äm­be­te ef­ter den­nes död, un­der ka­li­fen Wa­lid (705-715). När Leo I­II Isau­ri­ern (717-741) be­steg tro­nen i By­sans bör­ja­de han snart plå­ga Kris­ti he­li­ga kyr­ka ge­nom att an­gri­pa den from­ma vörd­na­den av he­li­ga iko­ner. När trons iv­ri­ge för­sva­ra­re Jo­han­nes fick hö­ra det­ta skick­a­de han många brev från Da­mas­kus till By­sans för att rätt­fär­di­ga dyr­kan av he­li­ga iko­ner, med ar­gu­ment häm­ta­de från Skrif­ten och kyr­ko­fä­der­nas skrif­ter. På det­ta sätt blev han ha­tad av Leo, som för att bli av med ho­nom skick­a­de ett falskt brev från Jo­han­nes till ka­li­fen, där han fö­re­slog att kej­sa­ren skul­le kom­ma och ta Da­mas­kus. Ka­li­fen blev ra­san­de och lät hug­ga av sin råd­gi­va­res hög­ra hand. Den kväl­len la­de Jo­han­nes den av­hugg­na han­den bred­vid iko­nen av Guds Mo­der, och till­bring­a­de se­dan långa tim­mar med att grå­tan­de be till värl­dens härs­ka­re att åter­ge ho­nom för­må­gan att an­vän­da sin hand. När han som­na­de såg han iko­nen vak­na till liv och hör­de den Alls­mäk­ti­ge trös­ta ho­nom. När han vak­na­de blev han för­vå­nad över att upp­täcka att hans hög­ra hand ha­de fo­gats till­ba­ka på hans arm, och han be­slu­ta­de att äg­na den åt att pri­sa Kris­tus Fräl­sa­ren och Guds Mo­der, och att för­sva­ra den or­to­doxa tron. Han av­sa­de sig si­na funk­tio­ner in­om ri­kets ad­mi­ni­stra­tion, de­la­de ut sin för­mö­gen­het till de fat­ti­ga, och be­gav sig till­sam­mans med Kos­mas till Je­ru­sa­lem för att bli munk i klost­ret He­li­ga Sa­bas.

Jo­han­nes an­för­trod­des av Lav­rans i­gu­men till en äld­re man med er­fa­ren­het i stri­den för dygd, men han var hård och krä­van­de och för­bjöds all verk­sam­het som kun­de på­min­na ho­nom om hans ti­di­ga­re glans: fi­lo­so­fi, ve­ten­skap, po­e­si, sång och skri­van­de, och han be­ord­ra­des att ut­an knot äg­na sig åt de mest av­sky­vär­da upp­gif­ter för att gö­ra fram­steg i lyd­nad och öd­mjuk­het. Den ly­san­de unge man­nen vi­sa­de be­und­rans­värd iver när han av­stod från all egen vil­ja och glöm­de sitt ti­di­ga­re liv. Men en dag upp­ma­na­des han av en gran­ne som just ha­de för­lo­rat en av si­na släk­ting­ar att kom­po­ne­ra en sub­lim tro­pa­ri­on för att trös­ta ho­nom (den an­vänds än­nu i­dag), det­ta trots för­bu­det från sin and­li­ge far. När den­ne fick hö­ra om sitt and­li­ga barns o­lyd­nad be­ord­ra­de han ho­nom att plocka upp all smuts i Lav­ran med si­na egna hän­der, vil­ket han gjor­de ut­an att in­vän­da. Men någ­ra da­gar se­na­re uppen­ba­ra­de sig Guds Mo­der för den gam­le mun­ken och bad ho­nom att lå­ta sin lär­junge kom­po­ne­ra hym­ner och dik­ter som i skön­het och ljuv­lig­het skul­le över­träf­fa Da­vids psal­mer och de he­li­ga pro­fe­ter­nas o­den.

Som en väl­lju­dan­de har­pa lät Jo­han­nes se­dan, un­der An­dens in­spi­ra­tion, ett stort an­tal har­mo­nis­ka hym­ner flö­da fram. De­ras in­ne­håll tog upp de mest djup­gå­en­de te­o­lo­gis­ka in­sik­ter­na från kyr­ko­fä­der­na. Det var han som kom­po­ne­ra­de den ka­non vi sjung­er i påsk och de fles­ta av hym­ner­na i Ok­to­i­kos till upp­stån­del­sens ära. Han är ock­så för­fat­ta­re till be­und­rans­vär­da ka­non-hym­ner och djup­lo­dan­de ho­mi­li­er för Her­rens, Guds Mo­ders och hel­go­nens hög­ti­der. Vid si­dan av des­sa me­lo­dis­ka gå­vor gav Gud ho­nom nå­den att ut­trycka sig te­o­lo­giskt. Ut­an att till­fö­ra nå­got nytt till de dog­mer och dokt­ri­ner som ut­tryckts av de ti­di­ga­re fä­der­na – till ex­em­pel Gre­go­ri­os te­o­lo­gen, Ba­si­le­i­os den sto­re, Jo­han­nes Chry­s­os­to­mos, Gre­go­ri­os av Nys­sa, Max­i­mos Be­kän­na­ren – re­do­gjor­de Jo­han­nes av Da­mas­kus för det vä­sent­li­ga i den krist­na tron i en tri­o­lo­gi med ti­teln Kun­ska­pens käl­la. Han ge­nom­för­de det­ta med ut­tryck av så­dan be­und­rans­värd tät­het och klar­het att hans ar­be­te kun­de be­trak­tas som den sto­ra pat­ri­ar­kis­ka erans si­gill och krö­nan­de mäs­ter­verk. Hans Ut­lägg­ning av den or­to­doxa tron är den mest auk­to­ri­ta­ti­va re­fe­ren­sen för var­je or­to­dox kris­ten i frå­gor om dog­mer, och är ett ex­em­pla­riskt mo­nu­ment över den krist­na tra­di­tio­nen. Jo­han­nes till­ba­ka­vi­sa­de irr­lä­ror och vi­sa­de den sun­da lä­rans kung­li­ga väg som le­der till him­len ut­an att svänga va­re sig åt väns­ter el­ler hö­ger, och ut­märk­te sig sär­skilt i kam­pen mot ikon­o­klas­ter­na. I tre långa trak­ter, skriv­na mel­lan 726 och 730, vi­sa­de han tyd­ligt be­ho­vet av att vör­da he­li­ga iko­ner och re­li­ker, som en pro­kla­ma­tion av verk­lig­he­ten i Guds Sons in­kar­na­tion och gu­dom­lig­gö­ran­det av vår na­tur i hel­go­nens per­son.

Ef­ter att ha för­vär­vat sann vis­dom ge­nom sin öd­mjuk­het och stän­di­ga a­ske­tism, som­na­de den­ne den He­li­ge An­des fi­lo­sof in i frid i Her­ren den 4 de­cem­ber 749 (el­ler 753). Grot­tan där han drog sig till­ba­ka vör­das fort­fa­ran­de i klost­ret He­li­ga Sa­bas.