Gregorios V av Konstantinopel

Biskopsmartyr Gregorios V, patriark av Konstantinopel, som dog genom hängning år 1821Biskopsmartyr Gregorios V, patriark av Konstantinopel, som dog genom hängning år 1821

• Tionde April
  Bis­kops­mar­tyr Gre­go­ri­os V, pat­ri­ark av Kon­stan­ti­no­pel, som dog ge­nom häng­ning år 1821Bis­kops­mar­tyr Gre­go­ri­os V, pat­ri­ark av Kon­stan­ti­no­pel, som dog ge­nom häng­ning år 1821

He­li­ge Gre­go­ri­os föd­des år 1745 i en fat­tig fa­milj i Di­mit­s­a­na på Pelo­pon­nesos och fick sin ti­di­ga ut­bild­ning av sin far­bror som var präst­munk och som han bod­de hos i Smyr­na. Ef­ter att ha bli­vit munk i klost­ret på ön Stro­fa­des av­slu­ta­de han si­na te­o­lo­gis­ka stu­di­er på Pat­mos. När han åter­vän­de till Smyr­na ut­nämn­de met­ro­po­li­ten Pro­ko­pi­os, som vi­sa­de ho­nom en fa­der­lig till­gi­ven­het, ho­nom till är­ke­dia­kon och präst­vig­de ho­nom se­dan. När Pro­ko­pi­os upp­höj­des till pat­ri­ark (år 1788) lät han Gre­go­ri­os vi­gas till hans ef­ter­trä­da­re i Smyr­na.

Un­der tolv år styr­de den he­li­ge bis­ko­pen med vis­dom och a­po­sto­lisk iver den sto­ra och ri­ka sta­den Smyr­na, hel­le­nis­mens met­ro­pol i Mind­re Asi­en. Han lät åter­upp­byg­ga fle­ra kyr­kor, grun­da­de sko­lor och or­ga­ni­se­ra­de ett väl­gö­ren­hets­sys­tem för de mind­re be­med­la­de. År 1797 val­des han till eku­me­nisk pat­ri­ark och bör­ja­de ge­nast åter­byg­ga pat­ri­ar­ka­tets vär­dig­het ge­nom att re­stau­re­ra dess pa­lats i Fa­nar. Han grun­da­de ock­så ett tryck­e­ri för att ge ut böck­er på folk­språ­ket (de­mo­ti­ke), vil­ket bi­drog stort till det gre­kis­ka fol­kets kul­tu­rel­la och and­li­ga åter­upp­li­van­de. He­li­ge Gre­go­ri­os såg till att de kyrk­li­ga reg­ler­na följ­des till punkt och pricka och att präs­ter­ska­pet höll en hög mo­ra­lisk ni­vå. I des­sa oro­li­ga ti­der, när gre­ker­na, som ha­de hål­lits un­der det ot­to­mans­ka o­ket i näs­tan fy­ra sek­ler, för­be­red­de sig för ett all­mänt upp­ror, för­sök­te pat­ri­ar­ken, med­ve­ten om sitt an­svar som her­de, att däm­pa krigs­lyst­na sin­nen, sam­ti­digt som han i hem­lig­het stärk­te den na­tio­nel­la käns­lan.

Ef­ter ba­ra ett och ett halvt år blev den he­li­ge pat­ri­ar­ken an­mäld till sul­ta­nen av någ­ra bis­ko­par som han ha­de kri­ti­se­rat för de­ras upp­fö­ran­de. Han för­vi­sa­des till Kal­ce­don och se­dan till klost­ret Ivi­ron på det he­li­ga ber­get. Un­der sin på­tving­a­de vis­tel­se på At­hos be­sök­te han al­la klos­ter, pre­di­ka­de Guds ord och vi­sa­de sig va­ra en fö­re­bild för klos­ter­li­vet. Han gav se­dan sin väl­sig­nel­se till den he­li­ge E­ut­hy­mi­os [22 mars] att gå och fram­bä­ra sig själv till Gud i mar­tyr­dö­den. Han ut­tryck­te sin gläd­je och stolt­het över ny­he­ten om den he­li­ge Agat­hang­el­os mar­tyr­död [19 april], och vi­sa­de där­med att han an­såg att dö­den för Kris­ti kär­lek var det krist­na li­vets högs­ta mål och äre­krans.

He­li­ge Gre­go­ri­os åter­kal­la­des till pat­ri­ar­ka­tet 1806 och mot­togs en­tu­si­as­tiskt av det krist­na fol­ket i Kon­stan­ti­no­pel. Han åter­upp­tog mo­digt sitt pas­to­ra­la ar­be­te och åter­upp­rät­tan­det av den kyrk­li­ga mo­ra­len. År 1808 kom dock sul­tan Mehmet II till mak­ten ge­nom en stats­kupp, vil­ket tving­a­de hel­go­net att av­gå och dra sig till­ba­ka till ön Prin­ki­po och se­dan åter­i­gen till ber­get At­hos. Där åter­upp­tog han si­na pa­tris­tis­ka stu­di­er och a­ske­tis­ka öv­ning­ar, sam­ti­digt som han höll sig à jour med kyr­kans och fol­kets si­tu­a­tion.

År 1818 kon­tak­ta­des han av med­lem­mar i Vän­ner­nas sam­man­slut­ning (gr. Fi­li­ki Ete­ria), ett hem­ligt säll­skap som för­be­red­de re­vo­lu­tio­nen ge­nom att för­sö­ka ena och sam­ord­na sprid­da kraf­ter. Han för­säk­ra­de en­tu­si­as­tiskt käm­par­na om sitt stöd för fri­he­tens sak, men be­döm­de att ti­den än­nu in­te var mo­gen och råd­de dem att ha tå­la­mod. Kort där­ef­ter åter­kal­la­des han för tred­je gång­en till den eku­me­nis­ka tro­nen och åter­upp­tog sin verk­sam­het som pat­ri­ark. Han upp­munt­ra­de sär­skilt grun­dan­det av sko­lor där barn kun­de få en hel­lensk ut­bild­ning. Han or­ga­ni­se­ra­de ock­så en barm­här­tighets­fond, som tog emot me­del från ri­ka gre­ker för att hjäl­pa krist­na i trång­mål.

När upp­ro­ret bland gre­ker­na i de da­nu­bis­ka furs­ten­dö­me­na (1 feb­ru­a­ri 1821) in­led­des med stor brist på or­ga­ni­sa­tion, följ­de o­me­del­bart ett fruk­tans­värt och blo­digt för­tryck i Kon­stan­ti­no­pel och i al­la stör­re stä­der i det ot­to­mans­ka ri­ket. Al­la fram­trä­dan­de män med kopp­ling­ar till furs­ten­dö­me­na av­rät­ta­des och fy­ra bis­ko­par ar­res­te­ra­des. Ef­ter­som re­ge­ring­en ha­de gett or­der om att sam­la fa­mil­jer­na till de gre­kis­ka äm­bets­män­nen i Kon­stan­ti­no­pel i Fa­nar, gick pat­ri­ar­ken, för att und­vi­ka en mas­sa­ker, i god för de­ras lo­ja­li­tet mot den Hö­ga por­ten. Sul­ta­nen nöj­de sig in­te med den­na för­kla­ring ut­an tving­a­de he­li­ge Gre­go­ri­os att un­der­teck­na bann­lys­ning­en av upp­ro­rets le­da­re Alex­ander Hyp­si­lan­tes och hans föl­je­sla­ga­re.

Den 31 mars ut­lys­tes det all­män­na upp­ro­ret på Pelo­pon­nesos och tre da­gar se­na­re, på Sto­ra mån­da­gen, av­rät­ta­des Stor­dra­go­ma­nen, re­pre­sen­tant för den gre­kis­ka folk­grup­pen vid sul­ta­nens hov, till­sam­mans med and­ra fram­stå­en­de män. Pat­ri­ar­ken för­ut­såg sitt öde och av­vi­sa­de er­bju­dan­de­na om att fly, ut­an sa­de: “Hur skul­le jag kun­na över­ge min flock? Om jag är pat­ri­ark så är det för att räd­da mitt folk, in­te för att ute­läm­na det till ja­nit­s­ja­rer­nas svärd. Min död kom­mer att va­ra mer an­vänd­bar än mitt liv, för ge­nom den kom­mer gre­ker­na att käm­pa med den för­tviv­lans ener­gi som of­ta ger se­ger. Nej, jag kom­mer in­te att bli till åt­lö­je för he­la värl­den ge­nom att fly, så att de pe­kar på mig och sä­ger: ‘Där går den mor­dis­ke pat­ri­ar­ken!’”

På påsk­da­gen den 10 april fi­ra­de den he­li­ge Gre­go­ri­os upp­stån­del­se­li­tur­gin lugnt och stor­sla­get, en­dast av­bru­ten av si­na egna snyft­ning­ar. I slu­tet av ce­re­mo­nin be­kräf­ta­des ny­he­ten om re­vo­lu­tio­nen i Pelo­pon­nesos för ho­nom. Han sva­ra­de: “Nu, som all­tid, må Her­rens vil­ja ske!” Någ­ra tim­mar se­na­re fick han ve­ta att han ha­de av­satts och ja­nit­s­ja­rer­na slä­pa­de ho­nom hän­syns­löst till fäng­el­set. Un­der för­hör och tor­tyr upp­rätt­höll han en ma­je­stä­tisk tyst­nad, som han bröt först när han upp­ma­na­des att av­sä­ga sig sin tro och sa­de: “De krist­nas pat­ri­ark mås­te dö som kris­ten!” Kort där­ef­ter, när hans ef­ter­trä­da­re ha­de valts av med­lem­mar­na i den he­li­ga sy­no­den, häng­des han vid pat­ri­ar­ka­tets entré­port. Den­na port har se­dan dess för­bli­vit stängd till min­ne av den­na fruk­tans­vär­da hän­del­se. I sis­ta stund lyf­te den he­li­ge Gre­go­ri­os si­na hän­der mot him­len, väl­sig­na­de de när­va­ran­de krist­na och sa­de: “Her­re Je­sus Kris­tus, ta emot min an­de!” Me­dan tur­kar­na och ju­dar­na kas­ta­de sten på pat­ri­ar­kens lik satt den do­ma­re som an­sva­ra­de för av­rätt­ning­en fram­för ho­nom och rök­te.

Krop­pen tilläts hänga kvar i tre da­gar med do­ku­men­tet som in­ne­höll al­la an­kla­gel­ser mot ho­nom häng­an­de om hal­sen. Slut­li­gen köp­te någ­ra ju­dar krop­pen för 800 pi­ast­rar och slä­pa­de den ge­nom ga­tor­na un­der hån­skratt och tri­um­frop in­nan de kas­ta­de den i ha­vet. Trots den tunga sten som man bun­dit vid den, flöt den upp och bär­ga­des av ett gre­kiskt far­tyg un­der rysk flagg, som för­de den till O­des­sa. Den he­li­ga re­li­ken vör­da­des av folk­mas­sor­na i fle­ra da­gar och vi­sa­de inga teck­en på för­därv. År 1871, i sam­band med fem­tio­års­min­net av den gre­kis­ka re­vo­lu­tio­nen, för­des den he­li­ge pat­ri­ar­kens kropp till A­ten och de­po­ne­ra­des med de störs­ta he­ders­be­ty­gel­ser i ka­te­dra­len.