Gregorios av Nikomedia

Vördnadsvärde Gregorios av NikomediaVördnadsvärde Gregorios av Nikomedia

• Andra April
  Den vörd­nads­vär­de Gre­go­ri­os, som ut­öva­de a­ske­tism i trak­ten av Ni­ko­me­di­as buktDen vörd­nads­vär­de Gre­go­ri­os, som ut­öva­de a­ske­tism i trak­ten av Ni­ko­me­di­as bukt

Vår he­li­ge fa­der Gre­go­ri­os kom från en ädel och from fa­milj i Bit­hy­ni­en. Han ge­nom­för­de med lätt­het si­na världs­li­ga stu­di­er. I sin iver att fin­na nyck­eln till sann kun­skap gav han sig ut för att le­ta ef­ter guds­män som ge­nom si­na liv kun­de un­der­vi­sa ho­nom i de he­li­ga dyg­der­nas ve­ten­skap. Han be­gav sig till ett av den ti­dens bäs­ta klos­ter och ef­ter att ha i­klätt sig den äng­la­li­ka klos­ter­dräk­ten bör­ja­de han med stor iver be­käm­pa de li­del­ser och tan­kar som de­mo­ner­na in­gav ho­nom. Där lär­de han sig att kon­trol­le­ra njut­ning­ar­nas drag­nings­kraft ge­nom sträng and­lig nyk­ter­het, och där in­vig­des han i de tra­di­tio­nel­la reg­ler­na för fas­ta, ge­men­sam psalm­sång och en­skild bön. I säll­skap med älds­te som äg­de er­fa­ren­het av det o­syn­li­ga kri­get lär­de han sig att ur­skil­ja vil­ka tan­kar som kom­mer från oss och vil­ka som är skick­a­de av fi­en­den. Han lär­de sig ock­så un­der vil­ka om­stän­dig­he­ter det är lämp­ligt att be­mö­ta des­sa tan­kar med för­akt, och un­der vil­ka om­stän­dig­he­ter de bör av­vi­sas med mot­sat­ta tan­kar som för oss till­ba­ka till min­net av Gud. På det­ta sätt upp­nåd­de han “vak­sam­het över sin­net.” Han ut­märk­te sig i al­la dyg­der, men be­trak­ta­de dem han ha­de för­vär­vat som in­tet, sam­ti­digt som han strä­va­de ef­ter att för­vär­va nya and­li­ga gå­vor.

In­för så­da­na fram­steg an­kla­ga­des han av någ­ra föl­je­sla­ga­re, vil­ka drab­bats av svart­sju­ka ge­nom djä­vu­lens an­stif­tan, för att ha stu­lit he­li­ga kärl. Ut­an att för­sö­ka rätt­fär­di­ga sig be­gav sig Gre­go­ri­os till ett an­nat klos­ter där hans bror var munk, för att in­te or­sa­ka yt­ter­li­ga­re synd hos si­na för­ta­la­re. Hans a­ske­tis­ka upp­fö­ran­de, hans öd­mjuk­het och hans mil­da sin­ne­lag gjor­de ho­nom snabbt om­tyckt av al­la brö­der­na, och ef­ter att ha klätts i det Sto­ra sche­mat er­bjöds han att bli präst­vigd. Först väg­ra­de han av räds­la för att fal­la of­fer för få­fäng­lig­het, men till slut lyd­de han och såg prä­s­täm­be­tet som en tjänst (dia­ko­ni) som kyr­kan till­de­lat ho­nom.

Ef­ter tre år drog sig Gre­go­ri­os till­ba­ka till en­sam­he­ten till­sam­mans med sin bror för att äg­na sig åt bön, med sin­net fritt från al­la be­kym­mer. Kon­temp­la­tio­nen av Guds här­lig­het fick den gu­dom­li­ga kär­le­ken att växa in­om ho­nom dag för dag, och den gu­dom­li­ga kär­le­ken lyf­te ho­nom i sin tur till allt hög­re kon­temp­la­tion, så att han drogs med i ett änd­löst upp­lyf­tan­de. Han sök­te sig till allt­mer ens­li­ga plat­ser för att in­te stö­ras av nå­got jor­diskt i sitt åt­nju­tan­de av den kom­man­de värl­dens go­da.

Slut­li­gen slog han sig ner i en a­ske­tisk bo­ning som kal­la­des “Pro­fe­ten Eli­as”, på en kul­le norr om Ni­ko­me­dia-buk­ten. Likt en ny pro­fet drog han sig in i sitt in­re och kläd­de av sig al­la min­nen av värl­den, var­je tan­ke och var­je för­nufts­mäs­sig fö­re­ställ­ning, för att mö­ta Gud i tyst­na­den. Där in­vig­des han av Ho­nom i kun­ska­pen om va­rel­ser­nas evi­ga “skäl” (lo­goi), och i Her­rens för­syns och vis­hets o­ut­grund­li­ga mys­te­ri­um: den­na hem­li­ga ve­ten­skap som en­dast är till­gäng­lig för dem som full­kom­ligt har re­nat si­na hjär­tan från li­del­ser­na. Ef­ter att på det­ta sätt ha bli­vit en “Guds vän” fick Gre­go­ri­os den ex­tra gå­van att kun­na se in i fram­ti­den och att fun­ge­ra som käl­la till gu­dom­li­ga mi­ra­kel för and­ra män­ni­skor. När det var nöd­vän­digt för sjä­lens fräls­ning in­for­me­ra­de han dem som kom till ho­nom om fram­ti­da hän­del­ser, trös­ta­de de be­drö­va­de med si­na ord, kom till de fat­ti­gas hjälp och bo­ta­de de sju­ka, ut­an att dock nå­gon­sin ta åt sig äran för des­sa un­der­verk.

En dag kom brotts­ling­ar till hel­go­nets hus för att hå­na hans ryk­te som pro­fet, men Gre­go­ri­os av­slö­ja­de al­la de­ras syn­der för var och en av dem. Li­te se­na­re skick­a­de de en kvin­na med då­ligt ryk­te för att för­fö­ra ho­nom. När hon hör­de den­na Guds­mans för­ma­nan­de ord föll hon ihop på mar­ken i ett be­dröv­ligt till­stånd. Män­nen som ha­de skick­at hen­ne ång­ra­de sig när de såg det­ta skå­de­spel och bad hel­go­net att be­fria hen­ne från djä­vu­len. Så snart man ha­de sagt det­ta lyf­te hel­go­net, som in­te kän­de nå­got agg, si­na hän­der mot him­len och bo­ta­de kvin­nan. Där­ef­ter led­de han in hen­ne på om­vän­del­sens väg.

Vid ett an­nat till­fäl­le för­sök­te av­und­sju­ka präs­ter för­ta­la hel­go­net för met­ro­po­li­ten i Ni­ko­me­dia. Gre­go­ri­os, som var för­sva­gad av sin a­ske­tis­ka kamp, var tvung­en att ge­nom­fö­ra re­san till met­ro­po­li­ten på häst­rygg, och ge­nom Guds nåd kor­sa­de hans häst buk­ten som på tor­ra land. In­för det­ta blän­dan­de mi­ra­kel kas­ta­de sig pre­la­ten ner vid hel­go­nets föt­ter och gav Gud ära, och de som för­ta­lat ho­nom bad om för­lå­tel­se. He­li­ge Gre­go­ri­os flyd­de al­la he­ders­be­ty­gel­ser och åter­vän­de ge­nast till sitt eremi­ta­ge. Där ut­för­de han många and­ra mi­ra­kel, än­da till den dag då Her­ren kal­la­de ho­nom till­ba­ka till sitt ri­ke, i vil­ket han o­be­hind­rat kun­de nju­ta av de go­da ting han re­dan ha­de be­grun­dat här ne­re. Han som­na­de in i frid om­kring år 1240, vid fem­tio års ål­der.