Dimitrios från Peloponnesos

Den nye martyren Dimitrios från PeloponnesosDen nye martyren Dimitrios från Peloponnesos

• Fjortonde April
  Den nye mar­ty­ren Di­mit­ri­os från Pelo­pon­nesosDen nye mar­ty­ren Di­mit­ri­os från Pelo­pon­nesos

He­li­ge Di­mit­ri­os, född 1779, kom från en by på Pelo­pon­nesos. Han plå­ga­des av sin styv­mor och läm­na­de hem­met i ti­dig ål­der för att ar­be­ta som re­san­de mu­ra­re. I Tri­po­lis gick han som lär­ling hos en tur­kiskt fri­sör. Um­gäng­et med tur­kis­ka barn och de stän­di­ga på­tryck­ning­ar­na fick ho­nom grad­vis att av­sä­ga sig sin tro och kon­ver­te­ra till islam un­der nam­net Mehmet. Han drog även ner sin bror, som ha­de kom­mit för att fö­re­brå ho­nom för hans av­fall, i sam­ma för­där­vets av­grund. När han dock fick ve­ta att hans far ha­de kom­mit till sta­den för att få ho­nom på rätt väg och ha­de gett sig av ut­an att hit­ta ho­nom, bör­ja­de han in­se all­va­ret i sin synd. Han er­for en väl­gö­ran­de sorg som led­de ho­nom till ång­er. Han för­sök­te fly, men ef­ter­som han in­te fann nå­gon väg­vi­sa­re var han tvung­en att stan­na kvar i si­na her­rars tjänst, stän­digt plå­gad av sitt sam­ve­te.

Di­mit­ri­os lyck­a­des till slut ta sig till Smyr­na. Väl fram­me i Mag­ne­sia be­gav han sig till Fö­re­lö­pa­rens klos­ter, nä­ra Kydo­nia, där han bik­ta­de sig för i­gu­me­nen och fick li­te and­rum. Till­ström­ning­en av pil­gri­mer tyck­tes dock in­te ge ho­nom gynn­sam­ma för­ut­sätt­ning­ar för om­vän­del­se, var­för han läm­na­de klost­ret. Un­der en tid ar­be­ta­de han som kaf­fe­hand­la­re och se­dan som fri­sör, för att få ihop peng­ar till en bö­ne­lam­pa i sil­ver som han ha­de lo­vat att skän­ka till Fö­re­lö­pa­rens ikon, om­vän­del­sens för­kun­na­re.

Från den­na stund bör­ja­de kär­leks­lå­gan till Kris­tus, som ha­de tänts när han läs­te om de nya mar­ty­rer­na, brin­na in­om ho­nom. Han be­stäm­de sig där­för att åter­vän­da till plat­sen där han en gång för­ne­kat Kris­tus, för att där åter be­kän­na Kris­tus öp­pet och tvät­ta bort sin synd i sitt eget mar­ty­ri­ums blod. Han be­rät­ta­de om sin plan för den he­li­ge Ma­ka­ri­os av Ko­rint [17 april], som då bod­de i Chi­os. Ma­ka­ri­os på­min­de ho­nom klokt om att be­kän­nel­se och ång­er var till­räck­ligt för att tvät­ta bort al­la syn­der, även de all­var­li­gas­te, och hän­vi­sa­de till ex­emp­let med a­pos­teln Petrus för­ne­kel­se. Men han tilla­de att ång­erns ar­be­te är en lång och smärt­sam väg, som krä­ver ett ång­er­fullt och öd­mjukt hjär­ta al­la da­gar i ens liv. Det är där­för som vis­sa, av räds­la för att fal­la i nya syn­der ef­ter sin om­vän­del­se, har fö­re­dra­git att vand­ra mar­tyr­ska­pets snab­ba­re väg för att vin­na pa­ra­di­set. För en­ligt de he­li­ga fä­der­na är “mar­tyr­ska­pet en re­ning från synd, till vil­ken fo­gas ett över­flöd av ära.” He­li­ge Ma­ka­ri­os såg hur ung Di­mit­ri­os var och på­min­de ho­nom om att “an­den är vil­lig, men köt­tet är svagt” (Matt 26:41), och han råd­de ho­nom att slå in på om­vän­del­sens väg, ge­nom askes och hesy­kia. Det­ta fa­der­li­ga råd led­de till att Di­mit­ri­os hjär­ta tän­des av en än­nu mer brin­nan­de läng­tan ef­ter mar­tyr­skap, som han be­slöt att prö­va ge­nom a­ske­tis­mens mö­dor. Han höll sig va­ken he­la nat­ten på en iso­le­rad och fros­tig plats på ber­get, fäll­de ström­mar av tå­rar och slog sig så hårt för brös­tet att han of­ta blöd­de näs­blod. Hans själ jub­la­de när han läs­te de nya mar­ty­rer­nas liv och när han dag för dag steg upp mot Her­rens bo­ning i sitt hjär­ta (jfr. Ps 83:5) brann han av o­tå­lig­het för att få möj­lig­het att ef­ter­lik­na des­sa mar­ty­rer. Slut­li­gen gav hans nye bikt­fa­der, den he­li­ge Ni­ke­fo­ros av Chi­os [1 maj], ho­nom sin väl­sig­nel­se att åter­vän­da till Pelo­pon­nesos för att be­kän­na sin tro och för­sö­ka om­vän­da sin bror.

När Di­mit­ri­os kom till Ar­gos tog han in hos mäs­ter Je­sa­ja, som tog hand om ho­nom och gav nä­ring åt hans he­li­ga läng­tan ge­nom att be­rät­ta om mar­ty­rer­nas be­drif­ter. Di­mit­ri­os åt ba­ra en gång i veck­an, och be­gä­ret ef­ter mar­tyr­skap ko­ka­de in­om ho­nom i så­dan ut­sträck­ning att hans ytt­re ut­strå­la­de en het­ta likt en flam­man­de ugn. På mån­da­gen i Thomas­veck­an 1803 be­gav han sig till Tri­po­lis, häl­sa­de på de krist­na han kän­de där när han pas­se­ra­de och be­rät­ta­de för dem om sin plan. Un­der sin natt­li­ga va­ka fick han en vi­sion där en ly­san­de ge­stalt upp­ma­na­de ho­nom att in­te drö­ja läng­re och lo­va­de ho­nom sitt stöd. Ef­ter att ha ta­git emot de he­li­ga mys­te­ri­er­na gick han runt i sta­den och vi­sa­de sig för al­la i si­na krist­na klä­der, men ut­an att lyck­as bli igen­känd av tur­kar­na. Be­svi­ken över det­ta miss­lyck­an­de sök­te han grå­tan­de skydd hos präs­ten An­to­ni­os, som för­sök­te över­ta­la ho­nom att över­ge sitt pro­jekt. Men långt i­från att bli av­skräckt kän­de hel­go­net att läng­tan ef­ter mar­tyr­skap brann än­nu star­ka­re in­om ho­nom. Ef­ter att slut­li­gen ha fått präs­tens tillå­tel­se sprang han till sin for­ne mäs­ta­res bu­tik, häl­sa­de på al­la där och ro­pa­de: “Kris­tus är upp­stån­den!” De tur­kis­ka lär­ling­ar som kän­de igen ho­nom trod­de att han ha­de bli­vit ga­len och för­sök­te få ho­nom att ta sitt för­nuft till fånga för att räd­da hans liv. Trots si­na ti­di­ga­re mäs­ta­res upp­ma­ning­ar satt han kvar på trös­keln och för­kla­ra­de att han in­te skul­le flyt­ta sig förr­än han ha­de ut­plå­nat sin skuld i blod. En turk grep då den unge poj­ken och för­de ho­nom till gu­ver­nö­ren, me­dan de krist­na i sta­den bad för ho­nom.

I dom­sto­len över­ras­ka­des do­ma­ren av den­na en­vis­het och skick­a­de till­ba­ka ho­nom till gu­ver­nö­ren ut­an att av­kun­na dom, i hopp om att fäng­el­se­straf­fet skul­le få ho­nom att änd­ra sig. På al­la frå­gor sva­ra­de Di­mit­ri­os helt en­kelt: “Jag är kris­ten, jag till­ber Fa­dern, So­nen och den He­li­ge An­de, Tre­enig­he­ten, o­del­bar och av ett och sam­ma vä­sen!” När gu­ver­nö­ren till slut ut­ta­la­de döds­do­men lys­te hel­go­nets an­sik­te upp av över­na­tur­lig gläd­je och han sprang mot av­rätt­nings­plat­sen “lik­som hjor­ten läng­tar till vat­ten­käl­lor­na” (Ps 41:1). När han kom fram till mit­ten av tor­get ro­pa­de han: “Ära va­re dig, min kors­fäs­te Kris­tus, för att du har an­sett mig, en syn­da­re, vär­dig att nu ut­gju­ta mitt blod för ditt he­li­ga namn!” Han böj­de nack­en och fick hu­vu­det av­hug­get ef­ter tre hugg med sa­beln. Ef­ter de två förs­ta för­sö­ken ut­brast hel­go­net: “Her­re, tänk på mig när du kom­mer till ditt ri­ke!” (jfr. Luk 23:42).

Ef­ter­åt öpp­na­des den he­li­ge mar­ty­rens ögon och hans an­sik­te tyck­tes kom­ma till­ba­ka till li­vet, vil­ket vi­sa­de att han nu lev­de för evig­he­ten. I tre da­gar låg hans kropp på sin plats och sken som snö i so­len. Hans hu­vud skrin­la­des i he­li­ge Di­mit­ri­os kyr­ka och friskt blod flö­da­de från det åt­följt av en un­der­bar väl­doft, och många män­ni­skor bo­ta­des där­i­ge­nom.