Daniel styliten

Vår vördnadsvärde fader Daniel stylitenVår vördnadsvärde fader Daniel styliten

• Elfte December
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Da­ni­el sty­li­tenVår vörd­nads­vär­de fa­der Da­ni­el sty­li­ten

Vår he­li­ge fa­der Da­ni­el ly­ser upp värl­den som en stjär­na ge­nom si­na dyg­ders strål­glans, likt en le­van­de ste­ge bju­der han in oss att klätt­ra från jor­den mot him­me­len.

Som ett svar på hans mors bö­ner föd­des han år 409 i den lil­la byn Ma­rat­ha nä­ra sta­den Sa­mo­sa­ta (Sam­sat i da­gens Tur­ki­et). Hans länge barn­lö­sa mor fick strax in­nan för­loss­ning­en en ly­san­de uppen­ba­rel­se om den ära som vän­ta­de hen­nes son. När han var fem år gam­mal tog hans för­äld­rar ho­nom till det när­lig­gan­de klost­ret för att ge ho­nom ett namn och lå­ta ho­nom vi­gas till Gud så­som pro­fe­ten Samu­el (1 Sam 1:19). Han fick nam­net Da­ni­el ef­ter att klost­rets i­gu­men bett ho­nom att slump­mäs­sigt väl­ja en bok fram­för al­ta­ret och han val­de pro­fe­ten Da­ni­els bok. Men Da­ni­el var än­nu för ung för att tas emot som bro­der i klost­ret.

När han var tolv år hör­de han sin mor sä­ga: “Mitt barn, jag har hel­gat dig åt Gud”. Han gick där­ef­ter på eget be­våg till ett klos­ter i om­rå­det, och hans upp­rik­ti­ga väd­jan över­ty­ga­de i­gu­me­nen att ta emot ho­nom, trots den­nes in­vänd­ning­ar om Da­ni­els ung­dom. Han gjor­de så­da­na fram­steg på Guds väg och vi­sa­de så­dan glöd för dyg­dens kamp att klost­rets i­gu­men ba­ra ef­ter en kort tid, och i när­va­ro av hans över­lyck­li­ga för­äld­rar, vig­de ho­nom till munk och kläd­de ho­nom i den äng­la­li­ka kå­pan. Snart nog blev han i­gu­me­nens fa­vo­rit­lär­junge.

En dag tog i­gu­me­nen med sig Da­ni­el till ett mö­te för ar­ki­man­d­ri­ter som an­ord­nats av är­ke­bis­ko­pen av An­tio­kia. Det gav ho­nom möj­lig­het att upp­fyl­la sin högs­ta öns­kan: att vör­da de he­li­ga plat­ser­na och att be­sö­ka det be­röm­da pe­lar­hel­go­net Sy­me­on sty­li­ten [1 sep­tem­ber] vars o­van­li­ga a­ske­tism väck­te be­und­ran hos vis­sa och kri­tik hos and­ra. När mö­tes­del­ta­gar­na nåd­de fo­ten av den pe­la­re som hel­go­net stod på blev de som tviv­lat på hans he­lig­het mål­lö­sa. De kän­de al­la den kär­leks­ful­la god­het som den­ne sto­re älds­te ut­strå­la­de un­der hans he­ro­is­ka strid för Kris­tus. En räds­la för­la­ma­de ar­ki­man­d­ri­ter­na, men Da­ni­el över­vann den och klätt­ra­de upp­för ste­gen för att få hel­go­nets väl­sig­nel­se. “Mod, Da­ni­el, var stark och tål­mo­dig” sa he­li­ge Sy­me­on till ho­nom, “för du kom­mer att be­hö­va ut­stå många ut­ma­ning­ar för Gud. Men jag li­tar på att Her­ren som jag tjä­nar kom­mer att stär­ka dig och va­ra din föl­je­sla­ga­re på din väg.”

En tid se­na­re (år 446) kal­la­des Da­ni­els i­gu­men till Her­ren. Da­ni­el, som då var 37 år gam­mal, ut­sågs till att bli klost­rets nya i­gu­men. Ef­ter att ha för­säk­rat sig om att hans ställ­fö­re­trä­da­re ha­de för­må­ga att ta hand om klost­ret i hans från­va­ro, åter­vän­de han till he­li­ge Sy­me­on sty­li­ten. Han stan­na­de i två veck­or med pe­lar­hel­go­net och be­gav sig se­dan mot Je­ru­sa­lem för att be­sö­ka de he­li­ga plat­ser­na. Hans mål var att där­ef­ter dra sig till­ba­ka som a­sket ut i den pa­les­tins­ka ök­nens en­sam­het. På vä­gen uppen­ba­ra­de sig plöts­ligt en gam­mal man i he­li­ge Sy­me­ons ge­stalt. Han var­na­de Da­ni­el att ak­ta sig för de far­li­ga sa­ma­ris­ka re­bel­ler­na och över­ta­la­de ho­nom att i­stäl­let vän­da mot Kon­stan­ti­no­pel, det “nya Je­ru­sa­lem”, som var känt för si­na många dyr­ba­ra re­li­ker och hel­ge­do­mar, och i vars när­het ök­nens lugn lätt kun­de hit­tas.

När han nåd­de Anap­los, strax norr om den kej­ser­li­ga hu­vud­sta­dens mu­rar, stan­na­de han i sju da­gar för bön i He­li­ge Är­ke­äng­eln Mika­els kyr­ka. Se­dan följ­de han trons tapp­ra hjäl­tar och gick i de­ras fot­spår: An­to­ni­os, Pa­u­lus och så många and­ra. Klädd i Guds va­pen­rust­ning – trons sköld och bö­nens svärd (Ef 6:14) – gick Da­ni­el djärvt in i ett hed­niskt tem­pel fullt av de­mo­ner som o­fre­da­de al­la för­bi­pas­se­ran­de. Ut­an att be­svä­ras av de­mo­ner­nas skrik som ge­nom­träng­de nat­tens tyst­nad, el­ler av svär­mar­na av sten som slung­a­des mot ho­nom, fort­sat­te Da­ni­el, den­ne Kris­ti strids­man, att be dag och natt. Med den­na eld från det liv­gi­van­de kor­set drev han de o­re­na an­dar­na på flykt.

Hans ryk­te spreds och lock­a­de till sig många be­sö­ka­re. In­låst i temp­let kun­de han en­dast kom­mu­ni­ce­ra med dem ge­nom en smal öpp­ning i väg­gen. Djä­vu­len blev ra­san­de över Da­ni­els be­röm­mel­se och han väck­te av­und­sju­ka hos någ­ra präs­ter i He­li­ge Är­ke­äng­eln Mika­els kyr­ka. De gick till den he­li­ge är­ke­bis­ko­pen Ana­to­li­os [3 ju­li] och an­kla­ga­de Guds tjä­na­re Da­ni­el för att be­kän­na den mo­no­fy­si­tis­ka he­re­sin. För­ta­lar­na gav sig in­te trots att de blev till­ba­ka­vi­sa­de, och då lät den vi­se her­den häm­ta Da­ni­el till hu­vud­sta­den. Är­ke­bis­ko­pen blev im­po­ne­rad av hans re­na be­kän­nel­se av tron och var så full av tack­sam­het ef­ter att ha be­fri­ats från en all­var­lig sjuk­dom ge­nom den he­li­ge a­ske­tens bön, att han blev en av Da­ni­els mest iv­ri­ga be­und­ra­re. Det var med stor mot­vil­lig­het som den he­li­ge är­ke­bis­ko­pen till slut lät ho­nom åter­vän­da till sin ere­mit­bo­ning, åt­följd av en jub­lan­de folk­mas­sa.

En dag, nio år se­na­re, vid fem­tio­ett års ål­der (år 460), föll Da­ni­el i ex­tas och såg den he­li­ge Sy­me­on sty­li­ten stå fram­för ho­nom på top­pen av en enorm moln­pe­la­re, om­gi­ven av två män med ly­san­de ge­stalt. På be­fall­ning kom de två män­nen till Da­ni­el och tog ho­nom till den älds­tes si­da. He­li­ge Sy­me­on om­fam­na­de ho­nom fa­der­ligt, för­svann se­dan upp i him­len och läm­na­de sin and­li­ge son på pe­la­ren i säll­skap med de två äng­lar­na. Den­na uppen­ba­rel­se blev snart verk­lig­het ge­nom en av Sy­me­on sty­li­tens lär­jung­ar, mun­ken Ser­gi­os, som sök­te au­di­ens hos kej­sar Leo I (457-474) för att med­de­la om he­li­ge Sy­me­ons död och ge kej­sa­ren pe­lar­hel­go­nets kou­kou­li­on av lä­der. Mö­tet med re­gen­ten sköts upp gång på gång var­ef­ter mun­ken Ser­gi­os gav den dyr­ba­ra re­li­ken till Da­ni­el, likt Elis­ha som blev arv­ta­ga­re till pro­fe­ten Eli­as man­tel ef­ter hans av­färd till him­len (2 Kung 2:13).

Stärkt i tron av des­sa teck­en, samt av en dröm att ti­den nu var mo­gen, be­slu­ta­de Da­ni­el sig för att läm­na sin ere­mit­bo­ning i temp­let, för att föl­ja he­li­ge Sy­me­ons väg och klätt­ra upp på en två man hög pe­la­re som till­ver­kats i sta­den med hjälp av någ­ra from­ma vän­ner. Pe­la­ren res­tes av hel­go­net och hans föl­je­sla­ga­re på en plats som Gud ha­de pe­kat ut ge­nom att sän­da ned en vit du­va.

Mar­kens äga­re, Ge­la­ni­os, som an­sva­ra­de för det kej­ser­li­ga hus­hål­let, blev ir­ri­te­rad över in­trång­et och vil­le av­hy­sa Da­ni­el. Men när en storm plöts­ligt bröt ut och för­stör­de Ge­la­ni­os vin­stock­ar, såg han hur den he­li­ge sty­li­ten höll ut på pe­la­ren. Då änd­ra­de han sig helt. I sin en­tu­si­asm över Kris­tus he­ro­is­ka käm­pe lät han till och med byg­ga en hög­re pe­la­re bred­vid den förs­ta, vid vars fot mun­ken Ser­gi­os bo­sat­te sig för att le­da de lär­jung­ar som kom att bo där i allt stör­re an­tal. Som ett spek­ta­kel för bå­de män­ni­skor och äng­lar, likt Kris­tus på kor­set, för­blev Da­ni­el o­rör­lig på pe­la­ren och lev­de ba­ra för him­len. I gen­gäld ka­na­li­se­ra­de Gud sin nåd i över­flöd över de tro­en­de ge­nom pe­la­ren. He­li­ge Da­ni­els mi­rak­ler, teck­en, he­lan­den, fräl­san­de ord och him­mels­ka vis­dom bör­ja­de locka ett stort an­tal be­sö­ka­re, in­klu­si­ve den ti­dens mest be­röm­da per­so­ner: kon­suln Ky­ros vars två dött­rar bo­ta­des av hel­go­net, kej­sa­rin­nan Li­ci­nia Eu­dox­ia, dot­ter till The­o­do­si­us II, på hen­nes väg till­ba­ka från Af­ri­ka, och kej­sa­ren Leo I själv. Tack va­re Da­ni­els bö­ner fick kej­sa­ren en ar­vinge, och som ett teck­en på sin tack­sam­het lät han läg­ga grun­den för en tred­je pe­la­re.

Någ­ra he­re­ti­ker som var be­sat­ta av av­und­sju­kans de­mon sän­de en be­römd pro­sti­tu­e­rad till he­li­ge Da­ni­el för att le­da ho­nom in på vil­lo­vä­gar, men hon an­greps av en de­mon som plå­ga­de hen­ne grymt. Hon be­fri­a­des slut­li­gen ge­nom Da­ni­els bön, till stor för­vir­ring för in­trig­ma­kar­na som hon för­döm­de of­fent­ligt.

Den from­me kej­sa­ren upp­ma­na­de den he­li­ge är­ke­bis­ko­pen Gen­na­di­os (458-471) [17 nov] att vi­ga Da­ni­el till präst. Men när pat­ri­ar­ken och hans föl­je an­län­de till plat­sen lis­ta­de Da­ni­el ut vad de höll på med och lät dem in­te klätt­ra upp till ho­nom. He­li­ge Gen­na­di­os bad då vig­nings­bö­nen på av­stånd och bad Kris­tus att o­syn­ligt läg­ga sin hand på sin lär­junge från o­van, me­dan folk­mas­san ro­pa­de “Ax­i­os!” (det be­ty­der, “Han är vär­dig!”). Slut­li­gen gav Da­ni­el med sig och be­ord­ra­de att ste­gen skul­le stäl­las fram så att är­ke­bis­ko­pen kun­de klätt­ra upp till ho­nom. Ef­ter att ha om­fam­nat var­and­ra tog de emot den he­li­ga eu­ka­ristin från var­and­ra, på den­na plats mel­lan him­mel och jord.

Kort ef­ter Da­ni­els in­stal­la­tion på den tred­je ko­lum­nen här­ja­des hu­vud­sta­den un­der en vecka av en fruk­tans­värd brand (1 sep­tem­ber 465). Bran­den ha­de för­ut­sagts av hel­go­net, men kej­sa­ren och hans hov ha­de in­te ta­git hän­syn till det. Kej­sa­ren själv och hans hust­ru kom för att be om för­lå­tel­se och för att be he­li­ge Da­ni­el om att gå i för­bön för Guds folk i nöd. Tack va­re hel­go­nets bö­ner kun­de de som be­käm­pa­de bran­den få el­den un­der kon­troll.

Kort där­ef­ter ut­bröt en våld­sam storm som ska­ka­de den då­ligt för­ank­ra­de pe­la­ren så att den bör­ja­de sva­ja kraf­tigt i storm­vin­dar­na och reg­net. Hans lär­jung­ar såg på i skräck när pe­lar­hel­go­net i livs­fa­ra stod på sig ge­nom stor­men. Vid ett an­nat till­fäl­le blås­te vin­tervin­den bort hans lä­der­tu­ni­ka och Da­ni­el låg na­ken i snön he­la nat­ten. När hans lär­jung­ar kom upp till ho­nom fann de ho­nom med­vets­lös och täckt av ett la­ger av snö och is. Ef­ter att ha åter­upp­li­vat ho­nom med varmt vat­ten fick de till sin för­vå­ning hö­ra att hel­go­net un­der ti­den ha­de trans­por­te­rats i an­den till en plats för vi­la där han ha­de sam­ta­lat med den he­li­ge Sy­me­on sty­li­ten. Ef­ter den­na hän­del­se kräv­de kej­sa­ren att ett li­tet skjul skul­le byg­gas på pe­la­ren för att skyd­da he­li­ge Da­ni­el från vä­der och vind.

Så myck­et be­und­ran ha­de kej­sa­ren Leo I till he­li­ge Da­ni­el att han lät byg­ga ett pa­lats i när­he­ten av hans pe­la­re, och han tog ut­länds­ka be­sö­ka­re, kung­ar och am­bas­sa­dö­rer, till ere­mi­ten. En gång kom kej­sa­ren med det la­zis­ka fol­kets kung Gu­ba­zi­os. De pre­sen­te­ra­de si­na me­nings­skilj­ak­tig­he­ter som Da­ni­el på en gång lös­te. Vid många and­ra till­fäl­len ställ­de den­ne Guds man sin pro­fe­tis­ka an­de, sin vis­dom och kraf­ten i sin bön till tjänst för rätt­fär­dig­het och rätt­vi­sa.

I o­re­dan som råd­de ef­ter kej­sar Leo I:s död (år 474) tog Fla­vi­us Ba­si­liskos mak­ten och för­drev kej­sa­ren Ze­no Isau­ri­ern i ex­il (år 475). Ba­si­liskos för­sva­ra­de de kät­ters­ka mo­no­fy­si­ter­na, för­kas­ta­de be­slu­ten från det he­li­ga kon­ci­li­et i Kal­ce­don och ho­ta­de är­ke­bis­kop A­ka­ki­os som tog sin till­flykt till Ha­gia So­fia i skydd av hu­vud­sta­dens mun­kar. He­li­ge Da­ni­el be­slöt ef­ter ett gu­dom­ligt teck­en att sti­ga ner från sin pe­la­re. Han ha­de av­vi­sat Ba­si­liskos för­sök att locka ho­nom till sin si­da och be­gav sig nu till Kon­stan­ti­no­pel till den li­dan­de kyr­kans hjälp. Bu­ren av en enorm och en­tu­si­as­tisk folk­mas­sa, som väx­te i takt med att hel­go­nets he­lan­de mi­ra­kel mång­dubb­la­des när han pas­se­ra­de, gick sty­li­ten först till den sto­ra kyr­kan Ha­gia So­fia för att pre­di­ka den or­to­doxa tron. Han fort­sat­te se­dan sitt tri­umf­tåg till Heb­do­mo­pa­lat­set, där tro­nin­kräk­ta­ren Ba­si­liskos ta­git sin till­flykt. Som ett teck­en på för­ban­nel­se ska­ka­de han av dam­met från si­na föt­ter vid dör­ren, en­ligt ord­et i e­van­ge­li­et (Matt 10:14), vil­ket imi­te­ra­des av folk­mas­san. Ba­si­liskos, som skrämts av den­na styr­ke­upp­vis­ning, gav upp när pa­lat­s­tor­net kol­lap­sa­de vid pe­lar­hel­go­nets an­komst. Han be­slöt sig för att åter­vän­da till hu­vud­sta­den, där han be­kän­de or­to­dox­in, och för­so­na­des med är­ke­bis­ko­pen A­ka­ki­os i när­va­ro av he­la fol­ket. Da­ni­el åter­vän­de till sin pe­la­re ef­ter att ha ut­fört yt­ter­li­ga­re mi­ra­kel på vä­gen. Han för­ut­spåd­de Ba­si­liskos fö­re­stå­en­de död och att kej­sar Ze­no skul­le åter­kom­ma till mak­ten (476-491) och ef­ter­trä­das av Ana­sta­si­os I (491-518). Bå­da skul­le kom­ma att vi­sa stor re­spekt för hel­go­net.

Da­ni­els pe­la­re ha­de nu bli­vit en av de mest vör­da­de plat­ser­na i om­rå­det kring Kon­stan­ti­no­pel. Män­ni­skor ström­ma­de dit från he­la värl­den och trots Da­ni­els in­vänd­ning­ar lät kej­sa­ren byg­ga ett stort gäst­hus i om­rå­det, bred­vid en kyr­ka där re­li­ker­na från den he­li­ge Sy­me­on sty­li­ten vi­la­de, ef­ter att des­sa förts dit från An­tio­kia. Likt en jor­disk äng­el, med sitt hjär­ta och si­na ögon stän­digt vän­da mot Gud, för­blev den he­li­ge Da­ni­el o­åt­kom­lig för få­fäng ära el­ler stolt­het. Tvärt­om ut­gjor­de hans o­ta­li­ga mi­ra­kel till­fäl­len för ho­nom att växa i öd­mjuk­het, ef­ter­som han ald­rig till­skrev dem sin egen dygd, ut­an han bad dem som kom till ho­nom att gå och vör­da den he­li­ge Sy­me­ons re­li­ker el­ler att smör­ja sig med ol­jan från ol­je­lam­por­na som brann nä­ra hans grav.

He­li­ge Da­ni­el vi­sa­de den­na be­und­rans­vär­da öd­mjuk­het även i dö­den. Ef­ter att ha för­ut­sagt sin nä­ra fö­re­stå­en­de av­färd till him­len blev han sjuk. När hans be­und­ra­re, kej­sar Ana­sta­si­os I, för­be­red­de en över­då­dig be­grav­ning, fick sty­li­ten ho­nom att lo­va att be­gra­va hans kropp djupt un­der mar­ken, och att över den pla­ce­ra re­li­ker­na från de he­li­ga mar­ty­rer­na Ha­nan­ja, As­ar­ja och Mi­sael [17 de­cem­ber], som ny­li­gen över­förts från Ba­by­lon till Kon­stan­ti­no­pel. Det­ta så att bö­ner som be­sva­ra­des ef­ter vör­dan­det vid hans grav skul­le till­skri­vas de he­li­ga mar­ty­rer­na.

Vid åt­tio­fy­ra års ål­der sam­la­de he­li­ge Da­ni­el si­na många lär­jung­ar någ­ra da­gar fö­re sin död för att ge dem en sis­ta un­der­vis­ning, och att be dem att bi­stå ho­nom med si­na bö­ner. Me­dan folk­mas­sor­na från hu­vud­sta­den sta­digt väx­te för att be­vitt­na hans sis­ta ögon­blick, föll han un­der nat­ten i hän­ryck­ning. Han skå­da­de sam­ling­en av al­la hel­gon som, ef­ter att ha häl­sat ho­nom som en av si­na egna, in­bjöd ho­nom till att fi­ra den gu­dom­li­ga li­tur­gin till­sam­mans med dem. Ef­ter den­na uppen­ba­rel­se tog han emot den he­li­ga eu­ka­ristin och som­na­de in i frid näs­ta dag, 11 de­cem­ber 493. Vid sitt sis­ta an­de­tag be­fri­a­de han en man som var be­satt av en o­ren an­de.

Med sto­ra svå­rig­he­ter sänk­tes den he­li­ge man­nens kvar­le­vor ned från top­pen av den pe­la­re där han ha­de stan­nat i tret­tio­tre år. Ef­ter att ha mot­ta­git fol­kets vörd­nad be­grav­des han i när­va­ro av de vik­ti­gas­te per­so­ner­na i hu­vud­sta­den.