Ambrosius av Milano

Vår fader bland de heliga, Ambrosius, biskop av MilanoVår fader bland de heliga, Ambrosius, biskop av Milano

• Sjunde December
  Vår fa­der bland de he­li­ga, Amb­ro­si­us, bis­kop av Mi­la­noVår fa­der bland de he­li­ga, Amb­ro­si­us, bis­kop av Mi­la­no

Den­ne be­röm­de fa­der, vars namn för tan­kar­na till gu­dom­lig o­död­lig­het, var en fyr­båk av o­ska­pat ljus och kom från en ädel och mäk­tig ro­mersk fa­milj som ha­de kon­ver­te­rat till kris­ten­do­men. Han föd­des i Tri­er år 339, där hans far in­ne­ha­de den vik­ti­ga pos­ten som pre­fekt i pre­to­ri­et för pro­vin­sen Gal­li­en. När hans far dog åter­vän­de hans mor till Rom med si­na tre små barn: Amb­ro­si­us, Mar­cel­li­na och Sa­ty­rus, som al­la så små­ning­om skul­le kom­ma att vör­das som hel­gon. En dag när Amb­ro­si­us fort­fa­ran­de låg i vag­gan sur­ra­de bin om­kring ho­nom. De flög in i hans mun och se­dan upp i skyn, ett fö­re­bud om hans him­mels­ka väl­ta­lig­het. Han an­för­trod­des till de bäs­ta lä­rar­na, vi­sa­de stor fal­len­het för bild­ning, och be­und­ra­des sär­skilt för sin re­to­ris­ka ta­lang. Ef­ter att ha stu­de­rat ju­ri­dik ut­nämn­des han snart av kej­sar Va­len­ti­ni­a­nus I (död 375) till gu­ver­nör över pro­vin­sen Li­gu­ri­en-Emi­lia, med Mi­la­no som hu­vud­stad (370). Pre­fek­ten Pro­bus var in­te med­ve­ten om att han ut­ta­la­de en pro­fe­tia, när han sa­de till ho­nom: “Gå och re­ge­ra som en bis­kop sna­ra­re än som en do­ma­re”, och upp­ma­na­de ho­nom där­med att vi­sa med­käns­la och barm­här­tig­het. Fak­tum är att den unge man­nen snart vann fol­kets till­gi­ven­het och er­kän­nan­de för sin vis­dom och si­na dyg­der.

Vid den­na tid var det ari­ans­ka kät­te­ri­et fort­fa­ran­de ak­tivt, och splitt­ra­de kyr­kan på ett grymt sätt, trots den långa kamp som på­gått se­dan kon­ci­li­et i Nicea (år 325). Så var fal­let sär­skilt i öst, där vil­lo­lä­ran ha­de fått stöd av den nye kej­sa­ren Va­lens (364-378). När den ari­ans­ke bis­ko­pen av Mi­la­no Auxen­ti­us dog 373, hölls ett mö­te i ka­te­dra­len för att väl­ja en ny bis­kop. Fo­ket var dock så splitt­rat mel­lan två par­ti­er, de or­to­doxa och de ari­ans­ka, att det var o­möj­ligt att nå en över­ens­kom­mel­se. Amb­ro­si­us upp­ma­na­des att in­gri­pa och lug­na tu­mul­tet. Gu­ver­nö­rens ord, hans mild­het, hans över­tal­nings­för­må­ga och hans fred­li­ga an­da gjor­de ett så­dant in­tryck att al­la tro­en­de plöts­ligt med en röst upp­re­pa­de ord som ett barn i för­sam­ling­en först ha­de ro­pat: “Amb­ro­si­us till bis­kop!” För­vå­nad och med störs­ta re­spekt in­vän­de Amb­ro­si­us att han fort­fa­ran­de ba­ra var en ka­te­ku­men – för det var en ut­bredd sed vid den ti­den att för­drö­ja do­pet för att in­te be­sud­la sig med se­na­re syn­der – och han tog sin till­flykt till sitt pa­lats. Folk­mas­san följ­de dock ef­ter och fort­sat­te att upp­re­pa sam­ma ut­rop. När nat­ten föll för­sök­te han fly till häst, men han gick vil­se och ti­digt på mor­go­nen var han till­ba­ka där han bör­ja­de. Han för­sök­te se­dan und­kom­ma des­sa he­ders­be­ty­gel­ser ge­nom att skri­va till kej­sa­ren, men den se­na­re, som van­ligt­vis var lik­gil­tig in­för kyrk­li­ga an­ge­lä­gen­he­ter, stöd­de va­let av Amb­ro­si­us med be­und­ran. Den tret­tio­fem­åri­ge re­to­ri­kern och ad­mi­ni­stra­tö­ren gav slut­li­gen upp och un­der­kas­ta­de sig Guds vil­ja. Han blev bis­kop­s­vigd åt­ta da­gar ef­ter sitt dop, till fol­kets och kej­sa­rens be­lå­ten­het (7 de­cem­ber 374).

Från och med då äg­na­de Amb­ro­si­us sig helt åt sin him­mels­ka tjänst och av­stod från al­la ägo­de­lar, ri­ke­do­mar och nö­jen. Han de­la­de ut si­na peng­ar till de fat­ti­ga och do­ne­ra­de si­na sto­ra egen­do­mar till kyr­kan. Han be­höll ing­en­ting för sig själv och till­bring­a­de stör­re de­len av veck­an i sträng­as­te fas­ta, äg­na­de nät­ter­na åt bön och stu­di­er av Skrif­ten och de he­li­ga fä­der­na, me­dan han un­der da­gen äg­na­de sig åt kyrk­li­ga an­ge­lä­gen­he­ter och åt att le­da sin and­li­ga hjord. Un­der led­ning av präs­ten Sim­plici­a­nus skaf­fa­de han sig en djup kun­skap om fi­lo­so­fi och de gre­kis­ka fä­der­na (i syn­ner­het O­ri­ge­nes). Han blev en hän­gi­ven ta­les­man av or­to­dox­in, till stor för­vir­ring för ari­a­ner­na som ha­de gått med på va­let av den­ne mo­de­ra­te ma­gi­strat i hopp om att gö­ra ho­nom till sitt red­skap. Bis­ko­pen av Mi­la­no var o­ut­trött­lig i si­na skrif­ter så­väl som i si­na pre­dik­ning­ar och var un­der tju­go­fem år or­to­dox­ins för­käm­pe i väst ef­ter den he­li­ge Hi­la­ri­us [13 jan]. Han gjor­de sin re­si­dens­stad, som se­dan 381 ha­de bli­vit re­si­dens även för kej­sa­ren i Väst, till den met­ro­pol där al­la kyrk­li­ga frå­gor i stif­ten i Ita­li­en, Pan­no­ni­en, Da­ki­en och Ma­ke­do­ni­en av­gjor­des. Amb­ro­si­us stod i stark op­po­si­tion till kej­sa­rin­nan Ju­sti­na och den unge arv­ta­ga­ren Va­len­ti­ni­a­nus II:s föl­je, som vun­nits över till stöd för den ari­ans­ka vil­lo­lä­ran. Dock lyck­a­des han vin­na för­tro­en­de och in­tres­se hos den väst­li­ge kej­sa­ren Gra­ti­a­nus (375-383), och tack va­re ho­nom kun­de han sam­man­kal­la kon­ci­li­et i Sir­mi­um (ju­li 378) och an­ta la­gar som för­bjöd ari­a­nis­men. Ef­ter Va­lens död (år 379) över­gick mak­ten i det öst­ra im­pe­ri­et till den from­me The­o­do­si­us [17 jan], som ha­de en stor till­gi­ven­het för den he­li­ge bis­ko­pen. Den nye kej­sa­ren var djupt or­to­dox och lät sam­man­kal­la det and­ra eku­me­nis­ka kon­ci­li­et i Kon­stan­ti­no­pel i ju­li 381, sam­ti­digt som Gra­ti­a­nus på Amb­ro­si­us in­rå­dan sam­man­kal­la­de kon­ci­li­et i Aqui­le­ia, vil­ket be­seg­la­de ari­a­nis­mens öde i väst. Den­na vän­skap med kej­sar­na fick dock in­te den he­li­ge Amb­ro­si­us att för­lo­ra sin käns­la för kyr­kans o­be­ro­en­de från den ci­vi­la mak­ten. En dag, ef­ter på­tryck­ning­ar från sin mor Ju­sti­na, be­ord­ra­de den unge Va­len­ti­ni­a­nus II pre­la­ten att läm­na över sin kyr­ka. “Gå och säg till din her­re”, sva­ra­de Amb­ro­si­us kej­sa­rens sän­de­bud, “att en bis­kop ald­rig kom­mer att över­ge Guds tem­pel!” Han stäng­de se­dan in sig i kyr­kan, om­gi­ven av de män­ni­skor som var fast be­slut­na att dö med ho­nom. Från palm­sön­da­gen till skär­tors­da­gen gjor­de de mot­stånd mot de trup­per som ha­de ta­git över kyr­kan, med sin pas­tors el­di­ga pre­dik­ning­ar och psal­mer­nas och hym­ner­nas sång som en­da va­pen.

Någ­ra år se­na­re lät The­o­do­si­us, då på höj­den av sin makt, slå ned ett upp­lopp i Thes­sa­lo­ni­ki med o­nö­dig grym­het, och mer än sju­tu­sen män­ni­skor mas­sa­kre­ra­des (år 390). Ny­he­ten nåd­de Mi­la­no, och när kej­sa­ren un­der ett be­sök till den ita­li­ens­ka met­ro­po­len an­län­de till ka­te­dra­lens dörr för att del­ta i den gu­dom­li­ga li­tur­gin, räd­des in­te den he­li­ga bis­ko­pen, som för­stod dju­pet av den gu­dom­li­ga vre­den, för att för­bju­da kej­sa­ren från att kom­ma in. Amb­ro­si­us ex­kom­mu­ni­ce­ra­de kej­sa­ren un­der mer än åt­ta må­na­der. Med re­spekt för kyr­kans di­sci­plin drog sig kej­sa­ren, in­för vil­ken uni­ver­sum dar­ra­de, se­dan grå­tan­de till­ba­ka till sitt pa­lats och un­der­kas­ta­de sig öd­mjukt of­fent­lig bot­gö­ring. På Kris­ti fö­del­ses dag kom han till kyr­kan, kas­ta­de sig ner på mar­ken vid Amb­ro­si­us föt­ter, lät mar­ken vä­tas av si­na tå­rar och bad att åter­i­gen bli be­dömd vär­dig att del­ta i de he­li­ga mys­te­ri­er­na. Ef­ter att ha fått bis­ko­pens för­lå­tel­se gick han in i hel­ge­do­men för att ta emot natt­var­den med präs­ter­na, som det var bruk­ligt i Kon­stan­ti­no­pel. Men guds tjä­na­re Amb­ro­si­us vän­de sig till ho­nom och för­öd­mju­ka­de ho­nom of­fent­ligt än­nu en gång och av­vi­sa­de ho­nom med des­sa ord: “Gå ut här­i­från och ta din plats bland lek­män­nen, för pur­pur­fär­gen in­stif­tar in­te präs­ter, ut­an kej­sa­re!” Ut­an att sva­ra drog sig The­o­do­si­us till­ba­ka och in­tog sin plats bland bot­gö­rar­na, så stor var hans re­spekt för Amb­ro­si­us. När han åter­vän­de till Kon­stan­ti­no­pel vå­ga­de han ald­rig mer gå in i hel­ge­do­men med präs­ter­na för att ta emot natt­var­den.

Amb­ro­si­us var väl för­tro­gen med den­na världs makt­ha­va­re och stor­he­ter, men han ha­de ock­så en fa­der­lig om­sorg om de mins­ta av si­na an­häng­a­re. När en syn­da­re kom till ho­nom för att bik­ta sig, tog han ho­nom i si­na ar­mar och de­la­de ve­der­bö­ran­des syn­da­sorg. Han var en iv­rig för­sva­ra­re av tron, drog ock­så ut många hed­ning­ar ur mörk­ret, och in­vig­de dem i kris­ten­do­mens mys­te­ri­um, bå­de ge­nom si­na of­fent­li­ga pre­dik­ning­ar och i pri­va­ta sam­tal. Den mest kän­de av hans lär­jung­ar var he­li­ge Au­gus­ti­nus som tack va­re bis­ko­pen av Mi­la­no kun­de vän­da sig bort från ma­ni­ke­is­men och en gång för al­la trä­da in i den kyr­ka som han skul­le kom­ma att tjä­na på ett så ly­san­de sätt. Det var ock­så tack va­re ho­nom som drott­ning­en av det ger­mans­ka fol­ket mar­ko­man­ner­na tog emot det he­li­ga do­pet och för­de sitt folk till den he­li­ga och san­na tron.

Trots sitt sto­ra en­ga­ge­mang fann den­ne sto­re pas­tor än­då tid att skri­va många verk, främst av ex­e­ge­tisk och mo­ra­lisk ka­rak­tär, i vil­ka han vi­sa­de prov på en om­fat­tan­de bild­ning, bå­de sak­ral och världs­lig, och som i hög grad bi­drog till sprid­ning­en av de gre­kis­ka fä­der­nas lä­ra i den la­tins­ka värl­den. För­utom si­na o­ra­to­ris­ka verk be­ri­ka­de Amb­ro­si­us ock­så kyr­kan med mag­ni­fi­ka li­tur­gis­ka hym­ner, av­sed­da att sjung­as av fol­ket i två an­ti­fo­na­la kö­rer, och des­sa var ett av de ri­kas­te in­sla­gen i den la­tins­ka li­tur­gin un­der många år­hun­dra­den.

Den he­li­ge Amb­ro­si­us som­na­de in i Kris­ti frid i gry­ning­en på påsklör­da­gen den 4 april 397, två år ef­ter sin kej­ser­li­ge vän och lär­junge The­o­do­si­us, vars lov­tal han ha­de hål­lit. Hans kropp vi­lar än i­dag i den kyr­ka som är till­äg­nad ho­nom, nä­ra Mi­la­nos ka­te­dral.